Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man var också der i gården, liksom hos allt
ordentligt folk, mycket mån om, att vättarne skulle trifvas; intet
kokhett vatten fick hällas ut i rännstenen, ty genom den
hafva vättarne sin in- och utgång i huset. Skulle det
någon gång, som vid byk och slagt, vara rent af
nödvändigt att slå ut hett vatten, så var der ingen som
understod sig till att göra det förrän vättarne först blifvit
varnade med de brukliga orden: «Akten er, goda vättar, så
I ej blifven skållade!»
Det har på andra ställen händt, att man varit
vårdslös med hett vatten, och då fått se de vättar, som komma
upp och leka med de små barnen, när dessa äro allena,
visa sig med ombundna hufvuden och illa skållade. Det
hände ofta i äldre tider, att vättarne kommo upp genom
golfven om nätterna och höllo gillen i rummen, medan
menniskorna sofvo. Vaknade man då, gälde det att hålla
sig tyst och stilla, ty annars afbröts gillet och vättarne
försvunno. Detta var illa nog, men värre var det, om
man kom till att skratta åt de små, som buro sig åt
alldeles som menniskor. Vid sina gillen brände de sådana
vättljus, som se ut som små förstenade vaxljus och hvilka
man ofta hittar bland sten och grus vid stränderna.
En gång hade en ung flicka vaknat just som vättarne
beredde sig till att hålla bröllop i rummet, der hon låg.
Det såg alltsammans lustigt ut; den lille presten, brudparet,
gästerna, alla sågo mycket högtidliga ut och hade samma
bruk för sig som menniskor. Flickan höll sig dock tyst,
ty hon ville gerna se hela bröllopet, men då vättarne satt
sig till bords och två vättepigor burit in soppfaten, som
ej voro större än valnötskal, så råkade bruden i
hastigheten att snyta sig öfver soppan. Då skrattade flickan
högt; vättarne flydde, men den lilla bruden lofvade henne
i vredesmod, att flickan skulle få minnas detta skratt på
sin egen hedersdag. Då hon några år derefter skulle fira
sitt bröllop, hände henne också något bra förargeligt och
ledsamt, just då hon i kyrkan skulle gå fram för presten
och vigas. Hennes mor ville visserligen påstå, att brudens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
