Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sökanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tegnér dog i Nov. 1846. Stiftets clerus gick till nytt
biskopsval. Chr. Heurlin fick i:sta, Wieselgren 2:dra och
domprosten Elmgren 3:dje rummet å förslaget.
Professorn i latin J. G. Ek i Lund skref »disticher»
öfver de föreslagna. Så här lydde den öfver Wieselgren:
»Rik är din ande: af eld har du ensam kanske tillfyllest
Ock för att tända en värld utan att slockna ändå.
Hvar man gnider på dig, som Aladdins lampa, i blinken
Trollar du fram en idé, blixtrande, ädel och stor.
Också man gnider alltjämt, och likväl du blifver ej utnött,
Räcker för allting till, talar i söder och norr,
Ömsom om nykterhet, om tellurisk Venus och Thorild
Samt nu sist om Tegnér så som det aldrig vi hört.
Talar till känslorna så, att själfve de nyktre berusas,
Talar till tankarna så, att man fördömer sitt rus.
En medtäflare blott har din tunga och det är — din penna;
Kastar från morgon till kväll blixtar af snille omkring.
Än du belyser ett schakt af häfden, där Geijer har funnit,
Sedan du gifvit din vink, ådror af ädel metall.
Än du i raska drag för vårt öga ställer en nitisk
Herde, som lämnat sin hjord, åter i lefvande bild.
Allt hvad du tager dig till, det är själfullt, bländande, färgrikt;
Felet — en skönhetsfläck — är att det blixtrar alltjämt.
Hur kan du tro, att en tid, så prosaisk som denna, en tid, som
Färdas med ånga till sjös, färdas med ånga till lands
Och knappt hinner ibland att draga andan på färden,
Skall dig följa i skyn, trött som på jorden den blef?
Andar som du vi behöfde ett tjog: det vore en ångkraft,
Mäktig att lyfta ett folk — det är för litet med en!
Den, som känner ej blott W:s yttre ställning och tryckta
förhållanden under dessa år utan äfven den kärlek till
hembygden, som under hela hans lif besjälade honom, kan icke
betvifla i huru hög grad spännande denna utnämningsfråga
måste hafva tett sig för honom. Ännu lefde i
Spånhults-hemmet hans gamle far; syskonen, fränderna, vännerna —
alla enade sig i de varmaste förhoppningar om att få den
utvandrade återbördad till fosterbygden. Man trodde sig
veta, att konungen själf, Oscar den förste, önskade utnämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
