- Project Runeberg -  Peter Wieselgren : En lefnadsteckning /
322

(1900) [MARC] Author: Sigfrid Wieselgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Göteborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

äfven de mest bepansrade. Under en sommarvistelse i
Varberg 1866 predikade han en söndag i därvarande
strafffängelse; fångarne mötte honom med trotsiga, hånfulla
blickar, ty deras pastor hade sagt dem, att de, om än
oemottagliga för hans förmaningar, i denne andre dock skulle få
lära känna sin öfverman. Nej, detta skulle icke hända!
Men det hände ändå. Den gamle talade om sonen, som
på faderns begäran, att han skulle arbeta i hans vingård,
svarade nej, men sedan besinnade sig och gick; allt efter
annat dog hånlöjet å mångas läppar, underliga känslor
be-gynte vakna i länge tillslutna hjärtan, och vid den
tillämpning, som följde, veknade dragen, och från många ögon
droppade tunga tårar. Vid predikans slut härskade den
djupaste rörelse bland församlingen. I en samfälld
skrif-velse uttalade sedan fångarne till honom sin tacksamhet
och utverkade sig tillstånd att få till honom öfverlämna
en liten minnesgåfva: en af dem själfva tillverkad
klädes-borste, å hvars handtag de tecknat hans initialer och en
uppslagen bibel.

Att de, som begärde hans hjälp, i allmänhet begärde
mer än blotta ord, var för honom en gammal erfarenhet;
och de hjälpbehöfvande i Göteborg läto honom icke glömma
den. Besökande kunde finna förstugång och trappa i hans
bostad ända till trängsel uppfyllda af män, kvinnor och
barn, hvilka alla i främsta rummet anropade hans
barmhärtighet i form af pänningunderstöd; och ehuru han väl
kände sig nedstämd vid tanken på det ringa gagn, sådana
gåfvor i många fall skulle åstadkomma, var det honom
dock omöjligt att utan vidare vända de bedjande ryggen.
j>Gif den> som beder dig,» hade ju hans Mästare sagt; och
han gaf, ehuru med all den urskillning, som kunde stå
honom till buds. Att han ändock icke alltid kunde undgå
misstag, var naturligt; men i den mån han genom både
egna och andras iakttagelser vidgat sina erfarenheter, lärde
han sig med ökad säkerhet anbringa sina understöd.
Folkhumorn knöt dock gärna vid ett eller annat mer eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:40:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wieselgren/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free