Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Syndafallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han alltifrån skapelsens fullbordan intagit för att nedstiga
till jorden, kämpa och lida bland människorna och detta för
synder, som han icke ens själv hade begått?! Ja, prisad vare
Herren, han gjorde det; utan ett ögonblicks tvekan åtlydde
Han sin Faders befallning, antog människonatur, lät sig födas
till jorden av en kvinna (dock utan mans tillhjälp, således
utan synd!) vandrade omkring härnere i ett par och trettio
år, gjorde underverk, botade sjuka, lärde, utdrev djävlar
och led slutligen försoningsdöden för oss på korset, nedsteg
därefter till helvetet, övervann döden och djävulen, uppstod
igen från de döda och lät sig ännu någon tid (omkr. sex
veckor) ses av lärjungarne, tills han slutligen efter
fullbordat verk vart upptagen till himlen, där han nu på nytt
regerar med Fadren, men en gång skall återkomma hit ner
för att döma levande och döda.
Här finnes nu försoningens möjlighet beredd för dem som
i tron anamma Jesu ställföreträdande tillfyllesgörelse och
genom Guds outrannsakliga nåd få sig hans förtjänst tillräknad.
Men erfarenheten visar beklagligtvis, att endast ett fåtal
människor begagna sig av denna, den enda möjliga vägen
till saligheten; och särskilt är vår egen tid utmärkt av en
snart sagt bottenlös förhärdelse i detta stycke. Dessa, som
sålunda stå emot nåden (vilket, jämte det att icke stå den
emot, är det enda människan av sig själv kan göra) och
fräckt skjuta ifrån sig den erbjudna försoningen — de hava
nu ingen ursäkt. För dem är ingen räddning mera tänkbar —
ty alla möjligheter till en sådan äro ju, såsom vi sett, redan
uttömda — de äro hjälplöst förlorade, dömda att utkastas
i det yttersta mörkret, där det skall vara gråt och tanda-
antyda den innerliga föreningen och livsgemenskapen mellan
Fadren och Sonen, i det de äro två (den H. Ande
inberäknad, tre) personer i ett och samma gudomsväsende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
