Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Balen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det mest tilldragande hos detta väsen, till hälften barn, till
hälften kvinna ...
Vid sitt inträde blefvo de strax omringade af en skara ungdomar,
som ville veta, hvarför de kommo så sent, och hvem den nya
praktfullt vackra flickan var.
Dick hade förbehållit sig andra valsen med Bella, som strax
utan tvekan gaf sig ut på den hala tiljan ...
Det gick dock säkert och tryggt, om ock ej med någon särskild
grace, och Bella kände sig nästan yr i hufvudet både af blickar,
dansen och kronljuset, som strömmade ned öfver henne och alla
de elegant klädda ungdomarne omkring henne.
Efter dansens slut blefvo Maud och hon omringade af en massa
unga kavaljerer, som riktigt bestormade dem med uppbjudningar
... Mauds program blef först fulltecknadt, och hon hviskade,
ängslig att Bella skulle känna sig osäker och blyg, att »det lilla
kortet var att uppteckna danser på».
Thore Ryning, en ung ädling med ett käckt, behagligt utseende,
ville dansa med Maud, men hon bad honom, såsom mycket god
och säker dansör, i stället försöka dansa polka med Bella, »ty hon
är så ovan vid dans», hviskade Maud, »och du måste hjälpa mig
att skydda henne, Thore, det vore synd, om de skulle skratta åt
henne» ...
Jo – Thore ville gärna bli beskyddare åt en så vacker flicka
– och han slog sin arm om lifvet på Bella med väl stor ifver ...
och drog henne in i dansen.
Efter några fruktlösa försök att komma i takt, drog han henne
ut i skymningen på den svala verandan med kulörta lyktor och
smala strimmor af augustimånsken mellan vinrankor på
räcket...
– Huru var det? Jag hörde ej ert namn, fröken.
– Bella, sade hon och fläktade sig upprymd med näsduken.
– Bella, sade han litet förvånad öfver att hon nämnde sitt
dopnamn ... Bella, det är ett vackert namn.
– Isabella ... rättade hon ...
– Lika strålande vackert som den person, som bär det ...
– Det är inte ni den första, som säger, det har en förut sagt i dag.
– Är det Dick Crawford, det?
– Det kan hända det, smålog hon menande ...
– Ni är gammal vän med den familjen? sporde han;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
