Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Egensinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– »Dumming», hviskade hon för sig själf och såg med vredgad
blick efter honom. – – – – – – – – – – – – – –
Maud gaf sig till att helt lugnt lägga sig och försöka läsa.
Men framemot klockan tolf började hon känna en obestämd oro,
liksom tvingad in i egna intressen igen. »Den ohyggliga
människan», som inte kunde låta henne vara i fred! Hon var viss på,
att det endast var hans vilja som oroade henne. Men han skulle
bara våga försöket att träffa henne – han skulle...
Det knackade på dörren.
– Fröken, lord Crawford låter hälsa, att doktor Grane väntar där nere.
– Har jag inte sagt, att jag ej vill gå ned, hvad?
– Men lord Crawford bryr sig ej därom.
– Maud lilla! Skynda dig nu upp!
– Kommer nu tant med? Hör nu, tant Julia. Är det er
mening att pina ihjäl mig med ens? Eller hvad skall detta
föreställa? Gå med sig, Anna!
– Maud nu hjälper inga konster. Pappa tänker låta doktor
Grane taga väldet.
– Han! Han! Jo, det ska’ ni allt få erfara, hvem som har väldet.
Maud kröp ned i sin bädd, precis som ett litet klot, så kröp
hon ihop, och drog täcket öfver hufvudet
Dörren tillslöts ganska ljudeligt, och Maud vågade åter titta
upp och andas in lite’ luft. Hon ämnade just springa opp och
regla dörren, då hon till sin stora harm och fasa hörde faderns
och doktor Granes röster i korridoren strax utanför.
Att låtsa sofva var hennes enda räddning.. I alla fall måste
hon draga täcket öfver hufvudet; hon gjorde ett litet andhål,
kröp inåt väggen och beredde sig till hårdnackadt motstånd.
– Maud, sade fadern med ovanlig stränghet i rösten, Maud vi
måste tala med dig.
Inte ett ljud till svar.
– Hon är verkligen ovanligt egensinnig, sade doktor Grane
med en blinkning till lorden, ovanligt – man kan nästan säga, att
det gränsar till sinnessjukdom. Kunde man bota ett sådant fall
vore mitt anseende som läkare för alltid skapadt!...Ni skall se
upp, fröjken Maud!
Han lade sin hand, djärft nog på hennes axel, och Maud kände
denna beröring som hett bly.
Hon tog stilla och försiktigt en flik af lakanet och bet ett fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
