Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Egensinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tag däri. Men tillika var det något komiskt i det hela... fattades
blott att hon skulle börja skratta... då sade han väl, att hon
hade »skrattsjuka», den där enländiga kvacksalfvaren....
– Maud – jag vill att du svarar mig på mina frågor – du skall
se upp, hör du det? Faderns röst lät allvarlig.
Men Maud blef stilla i samma ställning.
– Jag tror ej det är rätta sättet, sade doktor Grane. Jag vet,
hvad som skulle kunna rädda henne, det arma barnet.
Maud spetsade öronen. Kunde just undra hvad som nu skulle komma?
– Jo – en stor, varm kärlek, sade han med djup, vibrerande
röst, kärleken till en make, till hvilken hon kunde se upp...
hvilken hon kunde både älska och akta.
Ehuru han nästan hviskade dessa ord, brände de sig in med
eldskrift i hennes själ.
– Hvem skulle kunna älska en sådan liten »argbigga»? sade
lorden bedröfvad, med en suck.
– Kanske där kan finnas någon, svarades lika tyst, men med
tvifel i stämman...
Och där låg »hon», föremålet för deras ömma omsorger, och
kände, huru heta tårar banade sig väg utför kinderna... naturligtvis
endast af harm och ilska grät hon!... Någon att älska
– ja, »det var just det»!
– Hennes kropp ser ganska stark ut, fortfor Grane.
Hvad visste han om hennes kropp? Lika mycket som om hennes själ!
– Det är således ej värdt med medicin – blott jämn och
lugn behandling.
Och så lugnt, så isande lugnt han sade det där! Ismänniskan!
Kanske de trodde att hon var tokig? Eftersom de talade så där i
hennes närvaro.... Hon var färdig att draga bort täcket från
ansiktet och »räcka lång näsa» åt honom och visa, att hon var
alldeles fullkomligt slug.
Men hon var som förlamad – låg blott stilla och tyst... nästan
rädd att andas... Hon ville ej förlora ett enda ord af den
vidriga rösten. Och nu grät hon igen.
– Farväl tills i morgon, egensinniga barn! Han lade sakta
handen på hennes hufvud, och hon ryckte otåligt till.
– Ja, ni upprepar ju edra besök hvarje dag så länge hon är
sängliggande, doktor Grane? sade lorden vänligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
