Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Ett sviket hopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dagen för profvet var inne.
Natten förut hade Maud af obetvinglig ångest ej kunnat sofva
en blund, under det att Bella snarkat lugnt och hårdt som
vanligt.
Hvad hon var lycklig med denna tro på sig själf och lifvet,
Bella!
Maud hade öfvat och öfvat! Aldrig fick hon rösten nog full och
mjuk ... aldrig det sanna uttrycket, ty då ville tårar stocka sig i
stämman.
Hon hade kanske valt ett oriktigt stycke: »Den skeppsbrutne»
af Lindblad. Ty alltid, när hon kom till stället: »Fråga de hjärtan,
som älskat, de veta, de känna den våg, i hvars famn han funnit
sin graf» ... ville alltid Mauds röst svika henne ... då blef den
bruten och svag – men den var ren som kristall och fyllig och mjuk
som eolsharpans toner.
Bella däremot hade valt efter sin smak: »Klara stjärnor med
de ögon snälle, ha ni sett min käraste i går om kvälle’? Lofte
att han skulle till mig komma» o. s. v. Och rösten var kall, stark
och sträf, med ej vacker klang, men framför allt var den stark.
Hon inöfvade sin sång framför spegeln – log, när så passade,
nickade litet menande och djärft, när det passade ... var nöjd med
sina studier och säker på sin sak.
Hennes namn dessutom, på sätt och vis ett konstnärsnamn –
något att väcka uppseende med, genom sin enkla klang, – gaf
Bella ännu större säkerhet, ty Christina Nilsson var ju blott
en torparflicka hon, och Bella Olson en portvaktsflicka!... Tänk,
när det skulle stå långa spalter om henne i »Idun», huru hon från
det ringa, obemärkta portvaktsrummet, på grund af sin ovanliga
begåfning, svingat sig upp till konstens högsta tinnar! Ja –
därom var ej tu tal, att det en dag skulle komma att stå så där!
I sådana tankar gick Bella upp och »profvade».
Hon såg med öfverlägsen säkerhet på de små rädda lammen i
korridoren, som väntade på »sin tur» – – hon trängde sig med
myndig hållning, bredaxlad och stark, framom dem alla för att
stå vid själfva ingången bland de sist profvande och med sina
mördande och medömkande omdömen tillintetgöra det sista
stackars offret – och för resten låta dem, som hade turen därnäst,
förstå, att egentligen ingen annan än Bella Olson var värdig att
antagas vid besättandet af de fem lediga platserna, bland de 63
sökande eleverna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
