Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. Befrielse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försiggått, och sade, att barnen måste sluta, emedan det kommit
ett par främmande, och fröken fick lof att hjälpa till nere i köket
enär det var tvätt och kokerskan var ensam med mat åt alla.
– När fröken är ledig efter middagen, finns det alltid en
korg med strumpor, som ska’ stoppas – behöfver aldrig vara
utan arbete, tillade hon och stängde dörren efter sig.
Efter middagen, som var både splendid och »lifvad», skulle
herrskapet resa bort till en grannfamilj, och Mauds hjärta
klappade hastigare vid tanken på, huru härligt det skulle vara
att få åka i månsken vid bjällerklang.
I annat fall – var det dock en glädje att få vara ensam och
ostörd en afton – ifall hon ej fick resa med.
Jägmästaren hade gjort sig någon anledning att stanna hemma,
och disponenten gaf sig till att föreslå sin fru att taga fröken
med i stället.
– Fröken? Tror du att jag skaffar mig fröken för att taga henne
med mig bort? Nej, tack skall du ha – hon får stanna hemma hos
barnen, och förresten skall hon skära skorpor, som skola torkas i
ugnsvärmen – den sysselsättningen räcker nog, till dess vi komma
hem vid elfva-tiden.
– Får jag verkligen ledigt då? frågade Maud, som kommit in
under samtalet och nu nästan leende tog emot dessa sista order.
– Jag förbehåller mig all elakhet, sade frun, blodröd af ilska.
– Ja – jag skall inte dela den med fru Blomström, sade
Maud, med möda undertryckande ett leende. Under detta ok
kunde hon naturligtvis ej stanna en vecka ens – och därför
kunde hon väl le!
När de rest från gården, både disponentens och de främmande
gästerna, vidtog ett »angenämt hemlif».
Jägmästaren lät hämta in ett par buteljer punsch, bokhållaren,
den tyste herr Bergström, som inviterats, förde nu en munter
och högljudd konversation, och till Maud kom en hälsning, att
»någon» önskade tala med henne.
Hon ville veta, hvem det var, men Anna såg hemlighetsfull ut
och förklarade, att hon ej kunde säga det.
Maud stoppade täcket kring lilla Clara, som var den sista af
barnen, hon lagt, kysste henne och gick öfver den svarta, kalla
vinden, nedför den trånga trappan och till matsalen, där »någon»
väntade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
