Finland framstäldt i teckningar / 115 (1845) Author: Zacharias Topelius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Åland - Ålands Minnen - 2. Märkvärdige Ålänningar - 3. Elgjagten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jemte inemot 500 man fångar. Under Fcisens kommando tog han Wolliu med
storm och tillbakaslog i Ang. 17G1 Preussarnes anfall ps* lägret vid Bnrihau,
hvarefter han verksamt delfog i vinter kamp agnen i Mecklenburg. Lyckan log
ieke mot svenska vapnen mulor detta krig; men der hon visado sig blid, der
var det till stor del Carpclans förljqnst. Hans valspråk var: tala litet, göra
mer! — och delta valspråk var den allmänt aktade krigaren trogen till sin död.
Hans stoft hvilar pä Willuäs.

Vill man frän det allvarsama gä till det komiska, sä finnes i Åbo
konsi-sturli protokoller åtskilligt, som synes antyda, att Ålands presterskap pä 1600
talet icke just stod framom det öfriga ståndet I bildning. Sä linnes är 16-14
antec-knadt följande: "Den 7 September framilades D:s Mathias (Simonisj,
Pastor i Hammarland, för det han liafver nedstigit af Predijkstolen, och med
en iööfriska slog och ntkiörde nlgre dräugiar de der rörde viidh Predijkslolen,
aft han fruktade nijdfalla, som Tings Bansakningen utviisar. SenteiUia:
Efter han hafver detta giort til en god ende att rädda sig der han var i
perichel och nu varit eu långli tijil priverat och saken är af mölsägandcu til—
gifven och af Tinget remitterat til Capitlet; derföre blef detta tilgifvit nied
en admoniiiou oeli varning til härnäst. Men de drengier som stijmade skal
Pnepositos framhafvn in Visitatione oeh under tilbiirligh plicht föra, efter
som lian finner sakens grofhot.“ — Om kyrkoherden i Lemland Mathias
lltil-morceus linnes följande antecknndt: “År 1673 den 10 Sept. Amiralen pä Åland
Johan Olofsson Berg, besvärade sig at han af Prästerue i Lemland
ähreröri-gen är angripen. Den 15 Scpf. inkallades de at förklara sig, dä Herr Mäns
(Capellan} gjorde en relation om sin Predijkan som han beskylles före, neml.
at lians ordaformalier säledes lydt hafva; Nu är rootmänaden, oeh nu pläga
flugor fläckia ens kläder; altsä hafver ock en tielfvetes speefluga béfläekiat
migh och (illagt migh rruuidom oeh vidskepelse, Pastor sade att Herr Måns
hade sagt fiir honom, at Amiralen icke liafver mindre lyten pä tin Mor ocli
Husfro, än män dotter. Herr Måns ville ock heretla, at Amiralen skulle illa
utmälilat Pastoris husfrus hatt, kläder och annat mer. Dn. Episcopns
förebrådde Herr Mäns at lian skulle om hans hus tro utlispridt, at hon skulle sä
nialcdiccrat, at gälfliljorna hade sprungit, sä oek at hon sigh dnicken på
Visitatione plägat bade.“ — Presternc dömdes sedan af hofrätten till ärerönga
böter, med hemställan lill konsistorium, huruvida dc kunde bibehållas vid
om-betet, hvarefter de suspenderades oeh ny pastor tillsatfes 1674.

3. Elgjagten.

Elgen är ett af Finlands ädlaste oeh vackraste, numera äfven
sällsyntaste djur, ett värdigt ämne för en sä nationel dikt, son» Runeberga
“Elgskyttarne.“ Fordom skyddad! af lagarnas hela stränghet, har det stolta sköna
djuret numera blifvit ett mål för böndemes bössor hvarhelst det visar sig;
och så litet det lärer falla någon in att vilja försvara de fordna orimligt
stränga jagdagarnas lämplighet för vår tid, sä mycket mäste man likväl
beklaga, att ett sä herrligt djur nu alldeles ieke äger något skydd för den
förste tjufpojkes gevär, utan, öfverallt förfölj dt, troligen snart skall alldeles
försvinna.

Som redan nämndes, var Åland fordom ganska rikt pä clgar, och med
omsorg bevarades de för konungens eget gevär. För deras skydd tillsattes
år 1613 en Daniel Baner till “jägmästare* dersfädes ; ty stäthällaren
Wulfe-! dorf brukade ej allenast sjelf befatta sig med clgjagt, utan äfven tillala
an-; dra delta ofog. Konnug Gustaf Adolfs jagtstadga af den 2 Aug. 1620 är i
; detta afseende ganska sträng: “den som ä Åland något clgdjnr ned sloge,
; skulle straffas till lifvel, och der sä vore, någon af synnerlig gunst
be-; nådades, skulle allt dess gods under kronan vederkännas oeh lian till
Inger-; inanland försändas, atl ulan hopp om förlossning hela sin lifstid der förbli Tva.
’ Träffades ej djuret, skulle deu brotfslige böla 40 mark.’41 Likaså stadgades
5 under den 21 Mars 16-17, att den som fällde högdjur i frikallade parker borde,
J derest han förskonades frän dödsstraff, åtminstone på viss lid skickas till
; främmande land.

; Det är icke kändt att dödsstraffet någonsin gStt i fullbordan för dylika
i brott, mei ganska många exempel har man uppå att landsförvisning drabbat
j de derlill förvunnc. Sednare pä 1600 1 alet blef Nya Sverige i Amerika den
S vanliga förvisningsorten; frän är 1647 liar man drottningens resolution, alt en
t lös karl från Saltvik ocli cn båtsman från Jomala, skulle för clgnrs fällande
; dit försändas och hustru och barn medfölja, derest de sä önskade; 1653
drab-; bade samma straff för samma brott en borgare frän Öregrund, Stundom ser
! nian dock, att den brottsliga fått med 6 osar böla för cn skjuten clg,
hvar-; förutom gatlopp och fästningsarbete befinnas ha blifvit ådömda för samma brott.

S År 1714, innan Ryssarne bnuno till Åland, nedskjötoa ocli insaltades på
j regeringens befallning alla elgar, som kunde aniräffas. De qvarblefne stupade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>