Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Almqvist som religionsfilosof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dränker oss i qval, ömsom gifver oss ögonblick af stor glädje
och derigenom förmåga att åter kunna djupt lida — hvad
går oss i borgen, att ej ett dylikt spel skall följa i en
existens, som kommer efter denna? Om också Gud jemte sin
allmakt ej är bestämdt ond, utan ointresserad, hvarken vill oss
väl eller illa, så kan häraf ändock visst ingen tröst komma
för menniskan. Hon vet då intet mer, än att hon lider eller
fröjdas nu ömsevis, och merendels oftare det förra: hon eger
intet skäl att i evighet vänta ro. — Om åter Gud är god, utan
att vara allsmäktig, hvad säker tröst hafva vi då, hvad lit
kunna vi sätta, huru mycket kunna vi för evigheten bygga på
ett välvilligt väsen, om hvilket vi ej känna hur långt den
förmåga sträcker sig, som det har? Dess makt kan kanske vara
stor nog; men då det ej är bestämdt gifvet huru stor, blott
gifvet att den ej är all makt som finnes; då är denna
qvan-titetsfråga för vårt väl högst fruktansvärd — och det
förfärligaste är, att då Guds makt icke i sig sjelf är absolut (är
allmakt) utan är inskränkt, kan det också hända, att det vissa
mått, hvartill den en gång belöpt sig, icke är pålitligt
konstant, utan går i af- eller tilltagande, hvarför, i fall det förra
eger rum, som historien ofta ej gör otroligt, Guds och det
godas makt - slutligen så kan aftaga, att Gud ej kan rädda
sin egen existens i universum, mycket mindre skydda alla
de tusen arma, som förlitat sig på honom. Huru
förhåller det sig då med vårt hopp? På hvad står vår tröst?
Hvilka utsigter hafva vi? — För en menniska, som vaknat
till full sans, som tydligt inser Guds och menniskans
förhållanden, skulle verkligen det egentligt kloka, det rätt
förståndiga steget vara sjelfmord. Almqvist vill väl icke säga,
att under ett ögonblick af glädje detta steg kan förekomma
klokt att taga. Men hvar är en glädje, som lofvar säker
varaktighet? Hvar är ens en glädje, som ej på något sätt är
mask-stungen sjelf? Åtminstone är den vanligtvis aldrig annat än
en dotter af något qval, och en moder till någon ny plåga.
Hvar är då ro? Ren och viss säkerhet för oro finnes verkligen
blott uti förintelsen. Det skulle således vara utom all fråga,
att sjelfmord vore det rätta och förståndiga för hvar och en,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
