Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Almqvist som religionsfilosof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heller då teologi, utan hvad man brukar kalla religion. »Detta
vore verkligen ett sant slut på teologien. Antingen det
utsprids eller icke, är saken densämma. Låt teologien falla,
om det så skall vara hennes oundvikliga öde! Låt andra
namn och saker uppkomma — det rör icke min själ!»
Men det kan invändas: Om en så grundlig osäkerhet,
ett så fullständigt famlande verkligen eger rum i teologiens
ämnen, huru har man då kunnat fatta beslut på så många
möten, som varit till ifrån det i Kalcedon till det i Trident;
huru har man kunnat uppsätta bekännelser, system och
artiklar på så många sammankomster och synoder i hela
kristenheten ; huru har man kunnat tillförordna symbola och
normalsatser, för hvilka man gått så långt, att man vid deras
bestridande eller öfverträdande tillåtit sig att fangsla och
lands-förvisa menniskor, fördristat sig att halshugga och lefvande
bränna menniskor — menniskor, som då i sjelfva verket icke
kunde vara mera okloka i dessa ämnen, än deras
symbolförfattare? Är då allt i verlden en grym lek? Eller hur skola
vi anse det?
I afseende på dessa frågor, sofia i många fall äro af
förhärjande beskaffenhet, har Almqvist intet annat slutsvar, än
en påpekning af det märkvärdiga förhållandet, att hvarje god
och lycklig menniska bestämdt känner, att Gud verkligen är
både allsmäktig och god. Om hon också ej kan vederlägga
de anförda tankarna och om deras logiska framställning äfven
aldrig skulle kunna vederläggas, så känner hon det afgjordt
ändock.
»Skulle ingen teologi mer vara möjlig, så står dén heliga
odödliga fromheten qvar. Hon knäböjer i andakt inför
Herren sin Gud, den till hälften evigt obegriplige, den i sin
dunkelhet sköne.
»En from menniska har ofta erfarit, att allramest och
klarast upplågar hängifvenheten till Gud, när ingen jordisk
säkerhet, ingen på beräkning grundad visshet göra Guds
beskaffenhet eller vårt hopp om salighet fast afgjorda. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
