Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Almqvists glansperiod. Törnrosens bok. Förhållande till nyromantiken. Allmogeskildringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ländska sagor, predikningar, jagthistorier och otaliga andra
saker; några teatraliska föreställningar borde nu arrangeras,
men ej på vanligt sätt. Ett slags sjungande tableaux vivants
anordnas bakom ett flor (af olika färg allt efter sångens
grundstämning). I dessa »Songes» deltager jungfru Maria, lyssnande
till öfverjordisk musik och sjelf qvädande:
Herre Gud, hvad det är vackert,
att höra toner af en salig ängels mun?
Herre Gud, hvad det är ljufligt,
att dö i toner och sång!
Stilla rinn, o min själ, i floden:
i dunkla, himmelska purpurfloden.
Stilla sjunk, o min sälla ande,
i gudafamnen, den friska, goda.
Scenen vexlar: madonnan försvinner, det stora blothuset i
Sigtuna skymtar fram; en sång till menniskooffret
uppstämmes. Deipå ledsagas vi till stranden af Eufrat. Repertoaren
lider just ej af enformighet. — Och knapt en mansålder låg
mellan såcjana fyrverkerier och reflexionspoesiens säfliga gång,
den tid då man med uppriktigt hjerta gladde sig åt Leopolds
Oden, Thilda och Pompé, eller andäkteligen lyssnade till
»Predikarens* förmaningar.
Men — som Kierkegaard säger" — »Verden gik i
barndom, den måtte forynges. For så vidt var romantiken
velgjörende. Der går en kjölig luftning, en forfriskende
mor-genluft fra middelalderens urskove eller fra Gräkenlands rene
äther gjennem romantiken; det löber spidsborgerne koldt ned
ad ryggen og dog er det nödvendigt for at fordrive den
dyriske uddunstning, i hvilken man hidtil åndede». Denna
»kjölige luftning», denna »forfriskende morgenluft» kan man
inandas i fulla drag i Törnrosens bok, en den nya kultens
oförfalskade kodex, der inspirationen glänser fram bland alla
hugskott. Och en fråga är, om icke den i vår tid berömda
realismen en gång åter kan bli gammalmodig, efter som
men-niskan lefver icke endast af bröd. Men kommer den fritt
diktande fantasien någon gång mera till sin rätt, än hvad nu är
* Om begrebet ironi med stadigt hensyn til Sokrates, sid. 323.
Ahnfelt: C. 7. L. Almqvist 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
