Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Almqvists glansperiod. Törnrosens bok. Förhållande till nyromantiken. Allmogeskildringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Solnaskogen gjordes stora anstalter. En tribun uppslogs
för hofvet, och ett stort tält för »Konungen, hertig Karl,
Reuterholm och fröken Rudensköld, alla i hofdrägter, och emellan
dem fången». Här skulle nu Tintomara först näpsas och
sedan släppas. Hertigen hade sjelf åtagit sig
exekutorsbefattningen, och Reuterholm skulle fästa den röda fyrkantiga
lappen på brottslingens bröst, hvilken dervid tilltalade honom
på följande sätt: »Du, du vilda djur! du står nu och fäster
dödsmärket på mitt bröst — du är i mina ögon värre än ett
vildt djur! — mörkare än ett af skogens värsta djur.»
Tintomara ikläddes här en hvit fotsid kappa med vida armar, en
symbol af hennes båda kön, och till tecken af det
juvelsmycke hon borttagit, fästes på hennes hufvud en
blomsterkrans af konungen, som dervid gjorde den anmärkningen:
»Blommorna synas mig utmärkt små och ynkligt valda». Nu
bands hon vid ett träd och skulle skjutas. Soldaterna hade
likväl fått order att taga bort alla kulorna; Tintomara skulle
komma ifrån saken med blotta skrämseln, och sedan föras till
en för henne arrangerad vacker våning, för att der bo såsom
en täck dam vid k. baletten egnar och anstår. Men nu hade
den lede fienden sin hand med i spelet. Den ena af fröknarnas
älskare hade tagit tjenst vid gardet, var ibland den skjutande
plutonen, och hade fått spaning på den tilltänkta efterpjesen.
För att förekomma denna, sköt han med kula i geväret, och
farsen blef sålunda en tragedi.
Det är icke någon sund, icke någon estetiskt hållbar
lektyr, som i Tintomara bjudes åt läsaren. Hagberg har rätt
då han icke sällan finner skildringen gemen, han har framför
allt rätt deri, att just der missljuden egentligen skulle lösas,
i personernas etiska förhållande, eller det sedliga i allmänhet,
der bibehållas de, och Almqvist tyckes just med flit fästa
uppmärksamheten derpå, att strängaspelet är förstämdt.
Imel-lertid eger denna roman utan tvifvel sin märklighet såsom
vitnesbörd om Almqvists vidunderliga förmåga att på ett i
viss mån intresseväckande sätt behandla äfven det
vanvettiga och motbjudande. Det finns ganska fangslande partier
i boken, der är stundom en flägt af högst egendomlig natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
