- Project Runeberg -  Dikter tal och minnesanteckningar m. m. /
8

(1893) [MARC] Author: Anders Anderson With: Gustaf Ljunggren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stockholm, professor Anders Retzius. Ofta och gärna
omtalade han de förbindelser, i hvilka han till honom
häftade, och sista året af sitt lif var han sysselsatt
med en teckning af denne högtförtjänte lärare och
vetenskapsman. I det fragmentariska skick, hvari
denna lefnadsteckning vid Andersons hädangång
befann sig, har den blifvit införd i Svenska akademiens
handlingar och finnes äfven här intagen. Trots detta
fragmentariska skick gör dock uppsatsen vid läsningen
intrycket af ett sammanhängande helt.[1]

Samma år Anderson promoverades till med.
doktor utnämndes han till adjunkt i obstetrik vid
Karolinska institutet, och den 6 aug. 1864 blef han
professor i obstetrik och gynekologi därsammastädes. Att
han på ett lika plikttroget som hedrande sätt fyllde
sina lärareåligganden är en af både kamrater och
lärjungar känd och erkänd sak. Men tjänstens kraf
ej mindre än en vidsträckt medicinsk praxis
föranledde, att han icke i samma grad, som han önskat,
kunde ägna sig åt medicinsk vetenskaplig
författarverksamhet.[2] Dock har han till tidskriften Hygiea,
till Svenska Läkaresällskapets Förhandlingar samt till
Nordiskt Medicinskt Arkiv lämnat flerfaldiga af
handlingar, referat och meddelanden.


[1] Bland Andersons utgifna dikter finner man tvenne, som
hafva Retzius till föremål: »Ett jubileum på anatomisalen»
(1848) samt »A. Retzius, vid aftäckningen af hans, byst å
Karolinska institutet 1863».

[2] Då Anderson mot slutet af vårterminen 1869 uppmanades
af en gammal promotionskamrat, att midsommarafton
infinna sig i Lund för att därstädes med öfriga kamrater fira
25:e årsdagen af promotionsfesten samt att för detta tillfälle
skrifva en dikt, som vid middagen skulle tryckt utdelas,
svarade han med nedanstående bref, hvilket visar, huru strängt
hans tid var upptagen, och hvilket på samma gång kan tjäna
som prof å hans förtroliga brefstil. Det lyder:

»Din uppmaning till mig att skrifva några verser till
promotionsmiddagen hade säkerligen varit alltför frestande att
kunna motstås, om ej det släp, hvarmed jag denna tid drager,
vore af den beskaffenhet, att jag, snart sagdt, för hvarje dag
måste hysa farhåga att ej någorlunda medhinna de löpande
göromålen och ingalunda med någon visshet kan räkna på att
få ha natten ostörd. Att tjäna två herrar är, som man vet,
ingen lätt sak; att tjäna Lucina och någon annan gudomlighet
därjämte torde vara ännu benigare. — Först i nästa månad
kan jag hoppas på någon ledighet. Den kommer visserligen
efterlängtad, men såsom mycket annat godt något för sent
med afseende på vår högtid. Jag kallar den vår, fastän jag
endast får vara med på afstånd. Men nog ser jag klart framför
mig alla de vid bordet närvarande, och jag är viss på, att,
sedan de kransat sina lockar och tömt pokalen, ingen skulle
drömma om, att deras lager är 25 år gammal, och att en och
annan af dessa viri juvenes kunde vara farfar — och kanske
är det — och att flera af dem otvifvelaktigt nere på Lundagård
ha en son, som snart är färdig att ta kransen, eller där
uppe på galleriet en dotter, som åtminstone är färdig att ta
medikofilen.

Jag lyckönskar och afundas er, som så lätt kunna realisera
den gamla planen. Det hade varit något att för en dag
få känna sig ung igen som för 25 år sedan!»

I det inträdestal han höll i Svenska akademien kallar
han sig »en man, som . . . sökt sin ära och funnit sin
tillfredsställelse i fullföljandet af en bana, som, ehuru obemärkt,
likväl kräfver så odeladt arbete, att den ej vill förlika sig med
några afsteg — en bana, som kanske mindre än någon annan
lockar till anspråk, under det den fullt ut så mycket och så
bjärt som någon framhåller anspråk, som skulle motsvaras.»
Sv. akad. handl. del 51 sid. 20.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 00:58:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/aadtom/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free