Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spår af ett mera ansträngdt formarbete; men
gemenligen väller dikten fram ur hans själs innersta, och
läsaren tycker sig förnimma, huru hvarje dess ton har
i hans uppfattning af lif och värld sin klingande
resonansbotten. Det är skaldens egen själsdaning,
som gifver intrycken färg och hållning. Glädjen är
liflig men aldrig stormande; vemodet innerligt men
aldrig pjunkigt. Också ger det ett eget behag åt hans
skaldskap, att man i skalden alltid igenkänner
människan. Med rätta yttrar därför Wirsén:
»Sammanhanget emellan sången och mannen var mycket
nära; till de stilla sederna, det stilla lynnet slöt sig den stilla
dikten; och man kan på detta sammanhang lämpa Andersons
egna ord i det vemodigt sköna stycket »Ett afsked», där lyckan
liknas vid
»ett svalbo, som, hur vinden tjuter,
tätt och tryggt till takets ås sig sluter.»
Helt naturligt tog hans poesi intryck af den under
hans bildningsår härskande riktningen inom vitterheten,
utan att han dock uppgaf sin själfständighet. Flertalet
af hans dikter kan, såsom redan blifvit påpekadt,
hänföras under rubriken: tillfällighetspoesi. Men dock
måste hvarje opartisk medgifva, att dessa »poesiens
dagsländor» blifvit »lifförsäkrade af fantasien». Hans
prosa är klar, ren och formfulländad och äfven den
assurerad i samma lifförsäkringsanstalt som hans poesi.
Gustaf Ljunggren.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
