Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot Struensees regemente började till och med många tvifla på Kristian
VII:s verldsbekanta svagsinthet. Den var blott en absurd fabel, sade
man, som denne djerfve äfventyrare uppfunnit till täckmantel för sin
otillåtna hersklystnad. Konungen, som en gång uttryckligen hade
af-sagt sig hvarje anspråk på sitt fölks kärlek, som en gång på det
skamlösaste sätt hade gifvit sitt anseende till pris inför dess ögon, blef nu
på en gång prisad såsom den bäste vän till hvar och en af sina
undersåtar, såsom en fader bland sina barn. Likasom mot alla andra,
så var visserligen äfven mot konungen Struensees ton i hög grad
anspråksfull och befallande. Han behandlade honom såsom en
sjukling, säsom ett barn. Han plägade säga till honom: ”Det är sent, ni
skall gå till sängs” o. s. v. Men konungen ville behandlas så. Ett
direkt ögonvitne, Reverdil, förnekar uttryckligen ryktena om konungens
planmässiga afspärrande från hela verlden och om hans föregifna
misshandlande af Struensee och Brandt.
Man skulle blott ha sett honom, denne eländige, denne unge
gubbe, när han var tillstädes vid måltiderna, vid nöjena, vid alla
tillfällen, i slö likgiltighet satt orörlig och stirrade rakt framför sig i flere
timmar eller öfverlemnande sig åt sina bedröfliga drömmerier och till
och med sjelfmordstankar, mumlade obegripliga ord mellan tänderna,
och sedan åter när han, plötsligen gripen ‘af sitt gamla beserkaraseri,
sin vilda förstörelselusta, förhärjande slog omkring sig, kastade stolar
och bord, speglar och porslin genom fönstret i slottsgrafven och
rasade såsom en besatt.
Ett rikt material föreligger från en stor mängd iakttagare
angående Kristian VII:s alltigenom betydelselösa och fåniga görande och
låtande, hans galna sysselsättningar med hundar och barn, bland hvilka
den i källorna ofta nämda negergossen Moranti jemte en liten
negerflicka spelade första rollen, äfvensom angående hans nyckfullhet och
den oberäkneliga omvexlingen i hans sinnesstämningar. Med hans
stundom ännu sträft och trotsigt framträdande uppblåsthet kontrasterade
ännu mera än förr hans öfvervägande apatiska väsen, hans dystra
melankoli, hans till förtviflan sig närmande nedslagenhet, och i nära
samband dermed de för det mesta plötsliga vredesutbrotten af hans grymma
vildhet.
Han förtjenade visserligen att djupt beklagas, så mycket mera
som han var fullkomligt medveten om sin sjukdom och just genom
detta medvetande kunde bringas till förtviflan. Han önskade sig der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
