Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
djupaste — visserligen vida mera med afseende på Brandt än på
drottning Mathilde, ehuru han ända till sitt slut visade den ömmaste
hän-gifvenhet för den sistnämda. Då Struensee erfor sin egen dödsdom,
förblef han fullkomligt lugn. Först sedermera, då Munter gaf honom
nattvarden, brast han åter i tårar. Men den lika lydande dödsdomen
öfver Brandt grep honom oerhördt. Han skref derför ännu i sista
stunden ett hjertligt bref till dennes broder.
Om sina föräldrar, hvilka han sedan många år aldrig träffat,
drömde han oupphörligt i början af sin fångenskap. Den korrespondens,
som nu uppstod mellan dem och honom, hör — om vi än icke kunna
undgå att anmärka de stränga predikstolsuttrycken på deras sida
— utom all fråga till det mest rörande, som Munter har meddelat.
Yid mottagandet af brefven från sina föräldrar visade sig Struensee
helt och hållet uppskakad. Såsom det märkvärdigaste af hans egna
afskedsbref betecknas * det till Rantzau. Det innehåller den
förklaringen, att Struensee längesedan varit öfvertygad om Rantzaus fiendtliga
agitation mot honom, men att han dock, oaktadt alla bindande skäl och
direkta uppmaningar, icke gått in på att aflägsna Rantzau från
Köpenhamn. Han hade kunnat öfverhopa den förrädiska vännen med bittra
förebråelser. I stället försäkrade han honom här: ”Jag har icke
bevarat någon bitterhet emot hr grefven. Upplyst sedermera genom
religionen, har jag å nyo egnat honom alla de känslor af personlig
tillgifvenhet, hvartill minnet skall upprepa för honom tecken, som icke
skola lemna rum for något tvifvel. Jag uppsänder önskningar för hans
lycka.”
Brandt med sitt lättsinniga och frivolav äsen visade ännu i
fängelset en bullersam munterhet, hvilken stod i en sällsam kontrast
till Struensees ur en stilla resignation och evighetsförhoppningar
framgångna sinneslugn. Ända till dagen för sin afrättning väntade
Brandt af konungen icke blott sin benådning utan till och med sitt
insättande i ett nytt embete, ehuru ”i en aflägsen provins”. Om
emellertid äfven han af den till honom skickade presten utan svårighet
omvändes från sina ditintills hysta fritänkareåsigter och plötsligen visade
ett nit för religionen, som i början föreföll till och med denne prest
högst tvifvelaktigt; om äfven han under suckar och tårar bekände sig
såsom en arm syndare och strax ”hängaf sig åt nådens lockelser”, så
* Af Reverdil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
