Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig sjelf gåfvo hans viisen ett trotsigt och motbjudande utseende, och
hans deciderade och myndiga ton gjorde lians umgänge högst
obehagligt. Om en god och värdig författare, huru mycket bifall lian än
hade vunnit, och huru mycken aktning hans lärdom än förtjenade,
förklarade han med det första han icke fann behag uti honom, af egen
myndighet, att han var ”insipid” och afkunnade å efterverldens vägnar
den dom, att han i nästa "sseculum" icke mera skulle blifva läst. Sökte
någon genom grunder öfvertyga honom om motsatsen, sä nedlät han
sig icke så djupt som till att framställa bevis för sina meningar, utan
han besvarade det antingen med att rycka på axlarne med en
föraktfull min, som betydde så mycket som: är det icke bevis nog att det
säges af en man som jag, eller ock sade han detta rent ut. De
flesta äro af den tanken, att dygden och lasten, stälda i motsats till
hvarandra, göra det starkaste intrycket. Herr Sporon var deremot af
den meningen, att det var långt tjenligare för unga menniskor att se
lasten i all dess afskyvärdhet än dygden i all dess älsklighet; och
säkert är, att om denna regel håller streck, så hade kronprinsen i sin
öfverhofmästare och sin informator tvänne afbilder för ögonen, som
borde befria hans hjerta från alla möjliga fel; ty Sporons stora
egenkärlek och sjelfförtroende aflade de vanligen deraf kommande lasterna:
snikenhet och afund; ty då han allena var klok och dygdig, så tillkom
honom också allena belöning och ära, och allt hvad andra fingo var ett
rån, som utöfvades mot honom och hans förtjenster.
Denne uppblåste och sjelfkloke man efterkom sin pligt på det
mest vårdslösa sätt och bibragte prinsen icke en gång det, som han
sjelf kunde, ehuru lian skulle ha funnit sig i högsta grad förnärmad och
satt himmel och jord i rörelse, om någon hade låtit förstå, att prinsen
borde ha flere läromästare. Antingen måste hans lätja ha förledt
honom att förlita sig på, att öfverhofmästaren hvarken visste hvad
prinsen lärde eller livad han borde lära, och denna visshet ha gjort
honom trygg i hans oförlåtliga försummelse, eller ock måste hans
omåttliga egenkärlek ha förledt honom till att anse sig sjelf för ett sådant
naturens under, att det var en ren omöjlighet för någon annan att
inrymma all den vishet, som låg gömd i hans lijerna, och af denna
orsak låtit största delen deraf ligga orörd och obegagnad i denna vackra
förrådskammare. I stället för att draga fördel af prinsens utmärkta
anlag, tillbragte han nio år med att undervisa honom i kristendom,
heraldik, astronomi, geometri och aritmetik, natur- och folkrätt samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
