Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hamnar, och man kan således med tacksamhet mot försynen anse de
fleste af rikets invånare tryggade mot hungersnöden.
Angående förhållandet med konungariket Danmark, ser jag mig
i stånd att förelägga riksförsamlingen några upplysande handlingar, i
hvilka jag önskar att man från min sida måtte finna norska folkets
värdighet iakttagen, tillika med hvad jag intill denna dag är skyldig
en högtälskad frände och ett trofast folk, hvilket folk äfven efter
söndringen frän Norge visar att det önskar bistå norska folket af
yttersta förmåga och således har fordran på en hvar rättsinnig norrmans
högaktning och erkänsla.
Dragen hem, medborgare, med den tillfredsställande öfvertygelse,
att en hvar handlat med det fäderneslands sinne, som lifvat honom,
och att folket med tillfredsställelse vill erkänna, att riksförsamlingen
visat sig värdig dess förtroende, i det den räddat nationens ära och
beredt dess framtida väl.”
Till norska folket utgaf han en särskild kungörelse, hvari han
gaf tillkänna, att han mottagit Norges krona.
Några dagar derefter (den 22 maj) skedde intåget uti Kristiania
med stort jubel och frivilliga gåfvor strömmade till från alla håll till
konungen för landets understöd *.
Utan något egentligt motstånd hade Kristian Fredrik bestigit
Norges tron, ty grefve Wedels, Peder Ankers, Nils Aalls tal kunde
endast anses såsom varnande röster, icke någon motståndskraft.
Der-igenom att Kristian förstått uppelda norska nationalkänslan, derigenom
att hans vackra, hans intagande utseende hade vunnit fruntimmerna,
så hade han dragit nästan hela nationen på sin sida. Men i denna
vigtiga stund, då endast handlingen kunde rättfärdiga äfventyrets våda,
saknades kraften, som är dess moder och som alltid utvecklar sig
under farans stunder. Norge saknade icke heller lugna, kalla åskådare
af händelsernas gång, som inträngde med sin blick i karaktererna och
i upplösningen af dem. Och just hos dessa började farhågorna yttra
sig, som långsamt hörda utbredde först betänksamhet, sedan oro och
fruktan. Ju närmare molnen började samla sig kring Norges berg,
ju säkrare deras äskor voro att förvänta, ju mera försvann tillförsikten
och dermed hoppet. Karsten Ankers tystnad, och slutligen tröstlösa
# Jemför den utförliga skildringen i Kristian VIlI:s memoarer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
