Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. De båda rivalerna på kejsartronen - 1. Vänskapstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cheff, tager då till ordet: »Betrakten er, mina herrar,
från topp till tå; allt hvad I kunnen, allt hvad I ären
han I att tacka utländingarne för och edra vapen ha
-dem att tacka för sina segrar.»
Den fredliga invasionen har först och främst varit
tysk. Ända fran medeltiden ha tyskarne dragit sig mot
öster. Ett bevis på det germaniska inflytandet ligger
i dessa en officers ord till kejsar Nikolaus, af hvilken
han blef erbjuden att välja en ynnest: »Sir, gör mig
till tysk.» — »Utländingen, det är tysken», sade helt
nyligen Skobeleff.
En framstående norsk författare — professor L.
Dietrichson — framhöll under sina innevarande år (1887) i
Stockholm hållna föreläsningar, att ryska
nationalkarak-teren är ett konglomerat af utländska nationaliteter —
lager på lager, liksom i den karakteristiska lökkupolen.
Fransmannen å sin sida förargar sig öfver att bakom
en täckmantel af belefvenhet och civilisation finna
instinkter eller handlingar, som obehagligt beröra honom,
och han ropar gerna på barbari. Ryssen slutligen vill
hellre tackas för sin läraktighet, än upptuktas för sina
ofullkomligheter, och stundom sparkar han bakut. Det
erinrar om M:me Staéls uttryck, då hon vid inträdet i
en salong i Petersburg yttrar: »Jag såg nyss någonting
mycket rörande, en anskrämlig man med långt skägg,
som smekte ett litet barn.» Furstinnan Barbe Dolgoruki
är genast färdig med svaret: »Har ni då trott, att vi
åto upp dem?»
Oaktadt dessa missförstånd, fins det knapt en
utlän-ding och framförallt en ryss, som icke i något visst
ögonblick kallat Paris sitt andra fädernesland, och, trots
politiska eller enskilda fördomar ha fransmännen funnit
ett välvilligt mottagande i andra ändan af Europa,
företrädesvis under Katarina II:s och Alexander I:s
regeringar.
Alexander I, i sin ungdom Frédéric-César Laharpes
elev, i sin mogna ålder Napoleons vän och i sin lefnads
höst M:me de Kriideners lärjunge,[1] har i Rysslands
sociala historia invigt en ny aera. Han föddes med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
