Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i höjden: Murat blef fransk marskalk vid trettitre
år och konung af Neapel vid trettisju. Louis, Joseph
och Jérome hade burit kronan långt innan fursten af
Ponte Corvo placerades på Sveriges tron. Men deras
stjerna var aldrig annat än ett återsken af den kejserliga
solen och slocknade med denna. Alla fingo dessutom
hårdt umgälla dessa ödets första ynnestbevis. Murat
dömdes till döden som usurpator och arkebuserades
1815. Joseph irrade, efter förlusten af sina båda troner,
landsflyktig från ort till ort, innan han sorgligt och
obemärkt slutade sina dagar i Florens i§44- Louis dog
1846, långt från Frankrike och långt från de sina, ej
tänkande sig att fången i Ham några år senare skulle
åter tillträda huset Orléans’ arf. Jérome, som var
lyckligare än sina bröder, skulle lefva länge nog för att i
Napoleon III:s följe återinträda i Tuillerierna och der
återfinna den ställning, som anstod en furste af blodet,
men han hade då väntat tretiotre år på detta sena
återinsättande i sina rättigheter1.
Helt annorlunda är Bernadottes historia. Han
passerar alla ärans och lyckans anhaltstationer, alltjemt
stigande utan att någonsin erfara fallets bitterhet. Öfverste
1792, general 1793, ambassadör 1798, krigsminister 1799,
marskalk 1804, furste af Ponte Corvo 1806, Sveriges
kronprins 1810, efterträdde han 1818 konung Karl XIII,
sedan länge erkänd arftagare till en af Europas äldsta
monarkier, då rundt omkring honom alla de af
Napoleon bygda tronerna sammanstörtat och Bonapartes
namn redan blott var ett minne. Denna krona, som
liksom genom ett underverk tillfallit honom, fick han, efter
att sjelf under tjugufem år ha bevarat den, lemna i arf
åt sin son, och under detta århundrade af politiska
stormar är denna unga dynasti nästan den enda, som
icke vidrörts af revolutionernas stormvind. Såsom ett
ovanligt drag af ödets ynnest må ock betecknas, att
icke blott fältherrens, utan äfven den af försynen, till
Sveriges räddning sände statsmannens gloria så länge
fått i mångas ögon gjuta sitt skimmer kring stamfaderns
1 Jemför en uppsats i Revue Britannique (1883) af belgiske
legationssekreteraren i Stockholm, hr Loumyer, der dessa antydningar
närmare genomföras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
