Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sol-Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aldrig hade mitt hjärta så dragits till en
främling förut — aldrig! Att låta honom genast
lämna mig kunde jag helt enkelt inte, och så
sa’ jag nästan bedjande:
»Solen sneddar redan, herre — vill du inte
hvila ut hos mig? Till byn är ännu en backig
och tung-gådd mil. Du är nog trött.»
»Trött?»
Du skulle ha hört hans skratt, herre! Det
bröt fram som en dansande bäck, som en
jublande ungdomshymn. Så nickade han och
fortsatte vägen.
Jag försäkrar dig det kändes som om all
lifvets lycka stått utanför mitt tjäll och nekat
att stiga in. Jag skäms att säga det, men
jag följde honom på afstånd, följde som man
följer ljuset.
Mina långa, knäiga skogsvandraresteg föllo
som tunga stenar in i hans lätta, rytmiska gång.
Jag hörde det, men jag stannade inte ändå.
Plötsligt vände han sig om.
»Hvarför följer du mig, gubbe?» frågade han.
Gubbe! Jag, som var i min mandoms
fullaste kraft, men ordet sårade mig inte från honom.
Tvärtom, jag sänkte skuldmedvetet hufvudet.
Jag hade ju ingen rättighet att följa honom.
Nu skrattade han igen, men denna gång
en kvinnas fina, förståendefulla, litet segerstolta
skratt. Så nickade han, och så ryckte jag upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
