Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Buabruden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en plåga. Skogen omger en som en doftande
dräkt, ständigt ny, ständigt densamma, och när
man till sist står där uppe på sammetskullarna,
där »dvärgblommor med jätteskönhet» stå så
tätt som inslagna i en matta ... Ja då känner
man sig stå i en storhetens förgård utan like.
Långt borta drömma snöfjällen rosiga
soldrömmar att höra skyn till.
Kyrkorna äro sammankrympta till vanliga
människohus; människohusen äro blifna till ett
intet. Och insjöar ser man, du, haf beströdda
med buketter, och i skogarnas svarislitna
trädrännor störtar forsarnas eviga silfverrägn.
Hit upp tränger inte den lilla knarriga
människorösten, herre; själfva varandets trollugn är
tystad: här talar endast Gud!
Så dricker man nytt lif åt den nya
människan i sig, den rätta, den som »där nere»
lefver i ett sådant förtryck och elände.
Och ibland om kvällarna! . . .
Ja, då öppnar himlen sig hvarf efter hvarf,
till dess man tycker sig se rakt in i solens
flammande hjärta. Eljest är luften full af det
omätligas ro.
Tror du inte man måste tänka stort och
lefva rent inför sådant, herre?
Allt ondt föll från Margit häruppe, som
lånade lumpor. Hon var lycklig igen — lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
