Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enoch frostmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Målaren var stark och alls inte feg, fast han
både till kropp och själ domnat till inför detta.
Han kände ännu Enochs tag kring halsen!
Men nu, omgifven af en hel krets, fick han
tillbaka både humör och tal-lust — och
lättsinnet med.
»Jag tänker vi dröjer ett hvarf med gillet»,
sa’ han gäckande, hes också han. »Man kan
väl inte gifta sig med alla flickor, som kastar
sig kring halsen på en!»
Nu lyfte Lisa upp de slappa ögonlocken
och såg på honom med en blick af nästan vild
förfäran.
Enoch höjde handen till slag.
»Slå gärna, du storman», sa’ målaren käckt.
»Fin släkt, ni! Först flickan, lätt som ett löf,
så modern! Ja, inte har hon då varit mycket
ängslig — för jäntan sin —! Och så du nu —
som tänker strypa dig till en måg!»
»Tig!» dundrade Enoch. »Nu hör ni till
min släkt, förstår ni! På mig kommer det an
att skaffa er utkomst, så ni kan gifta er genast.»
Målarens spotska mun vek upp sig, pannan
ryckte, ansiktet blef gammalt och styggt — ett
helt annat ansikte än nyss.
Så grep han ur västfickan en slät
vigselring, kastade den på bordet och sa’:
»Nu tror jag det är slut med giftas!»
Snabb som Vår Herres dom föll Enochs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
