Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„De kund ja trött, så torparn, „för ti slut bläi dom so héta, at
ja modist blota en trasa, när ja sku dragga framm dom".
Do modist den ilaka tå ti bonbökin, för torparn va so inmåri,
at han int lådist vila göra omm kontrakte.
Men hur lägg den léda senn bona o bå, so gå han ändo
mäs-säj, o so to han blödn tibåka, o den ilaka fikk sin tvåstyver.
So va de jämt millan dom båda. O torparn lever änn o hår
de som en kår po sin störa härr gård.
87. Friaren i svinskinnspäls.
(Spjutsund i Sibbå).
Det var en gång en man, som sålde sig åt fan på det villkor,
att han skulle få så mycket silfver och guld, som han skulle behöfva
till sitt giftermål och dessutom penningar till en ordentlig egendom.
Fan godkände köpet, men på det villkor, att mannen aldrig skulle
få gå klädd på annat sätt än i en luden svinskinnspäls. Aldrig
skulle han häller få tvätta eller raka sig eller klippa sitt hår, ej häller
torka sin näsa. Fan trodde nämligen, att mannen aldrig skulle blifva
mottagen af något fruntimmer i dylikt tillstånd. Mannen gick in
härpå, och fan gaf honom penningarna. För dessa köpte han en stor
egendom och förskönade den efter bästa förmåga. Själf klädde han
sig i svinskinnspäls och fullgjorde också fans öfriga villkor.
Snart började han tänka på att skaffa sig en hustru och åkte
fördenskull omkring i en fin vagn med två hästar före. Ingen ville
dock ha honom, emedan han var så ful.
Till slut kom han en gång till en stor egendom, där det fans
tre döttrar, som alla voro mycket fagra. Han ville gärna gifta sig
med någon af dem och friade först till den älsta.
„Hu!“ sade hon, då hon fick se honom. „En sådan kan jag
då aldrig taga."
Därpå friade han till den mellersta dottern, men hon antog ej
häller hans anbud. Då vände han sig till sist till den yngsta. Efter
långa »besinningar" antog hon hans anbud. Hon tänkte nämligen:
„Jag är den tredje i ordningen och kan lätt blifva utan, om jag ej
tager nu. Han har ju dessutom ett fint Ȍkipase". Kanske han
också har det fint och vackert där hemma, så att jag mycket bra
kan trifvas där".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
