Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. LEFNADSTECKNING - 7. Ljungeldar på Riddarhuset: riksdagsscener och debatter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med hans vanliga utmärkta skicklighet författade anförande, kan
det väl vara vågadt att nu med några ord uppträda, särdeles
som man dertill får tillfälle, troligen i rikt mått, men jag har
ansett en protest ej böra uteblifva vid detta tillfälle, om ej för
annat ändamål, att icke min tystnad må tolkas såsom ett
godkännande af de satser hr Rääf nu framstält. I hufvudsaken är
jag häruti förekommen af en föregående talare. Jag vill derför
endast korteligen fästa mig vid den för de med ämnet obekante
verkligen förföriska framställning hr Rääf gjort, i afseende på
fångars behandling, sådan den är föreslagen i den nya lagen och
sådan den eger rum i de nya fängelserna. Hr Rääf har talat
om filantropien och dess verksamhet inom fängelserna. Jag
instämmer med honom fullkomligt deruti, att den drifves alldeles
för långt om man utöfvar den på sådant sätt att fängelset lockar
i stället för att afskräcka; men jag tror att fördomen härom hvilar
på obekantskap om verkliga förhållandet. Hr Rääf har anmärkt
såsom ett fel i lagen att den säger, att fången skall bestås god
och sund föda, husrum, kläder, värme m. m.; men jag hemställer
hvilka andra ord man skulle i lagförslaget kunna begagna, för
att uttrycka att fången skall förses med det nödvändiga; ty ej
kan det vara meningen att han skall hållas under bar himmel,
utan både kläder, föda och värme, eller kanske på sin höjd,
likasom under medeltiden, kastas i en håla, så att han, om äfven
af domstolen befunnen oskyldig, skulle ifrån fängelset medföra
minnet af en i grund förderfvad helsa; detta måtte väl ej vara
meningen. När man således i ett lagförslag vill stadga, att fången
skall hafva det ytterst nödvändiga, så kan man ej uttrycka sig
på annat vis än som skett. Hvad angår ensamhetsfängelser, så
försäkrar jag, i följd af min erfarenhet af fångars behandling, att
det är intet de så högt frukta som ensamheten, ingenting för
den med lifvet i våra gamla fängelser bekante brottslingen mera
påkostande än saknaden af sällskap med likasinnade, der tiden
med samspråk och hvarjehanda förlustelser fördrifves.
Synnerligast är ensamheten afskräckande för dem, som ej
hafva rikedomen af bildning att sysselsätta sig med. Detta lärer
äfven, efter hvad man sagt mig, erfarenheten visa i de nya
ensamhetsfängelser, derifrån man kunnat hemta en sådan. En
domare i granskapet af Stockholm, som sedan det nya cellfängelset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
