Andras barn. 32 målningar med text / 12 (1913) Author: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärleken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Flickorna däremot sprungo bara de fingo sikte
på mig, förmodligen därför att jag (det var också
då det) var så förfaseligt ful. I detta afseende
måtte jag varit pröfvande, ty jag märkte samma
ovilliga miner hos mina närmaste, hos skolmagistern
och hos alla Grefmagnigränds inneboende. Dock
blef jag aldrig tyckmycken för det, men jag smög
mig ut till det vida Ladugårdsgärdet, jag gick till
blommorna, hvilka själfva äro skönare än allt annat,
hvilka icke springa på någon och icke gå ur vägen
för någon, utan läto mig plocka och beundra sig,
och doftade för mig. Därför skall jag ständigt
älska dem, därför skola de alltid blifva era rivaler
i mitt hjärta och på mina akvarellpapper.

Nyss tänkte jag, då jag såg ett litet sprödt
barn: så som jag därute i Gärdets lundar plockade
mina blombuketter, så går Gud Fader ibland och
plockar ihop små barnbuketter åt sig ...

Fäder och mödrar gråta, le igen, gråta så
åter ett litet tag, tills barnet endast blir ett litet
ljufligt minne.

Men på himmelens ängder flaxa de »sista
paret ut» och ha roligt af hjärtans lust, tills Gud
Fader säger: Schas, schas, mina små, nu måste ni
ut i världen igen, till allas strid emot alla, för att
på allvar visa hvad ni duga till i kampen för det
goda!

Så tar han dem i vingbenen och hystar ut
dem till än den, än den stjärnan eller planeten.

Så yttrar sig Guds kärlek, det är ingen
pjosk-kärlek, det är här frågan om att smälta bort
slagget och få guldet rent en gång.

Sådan är den rätta faderskärleken. Men från
min dotter Lisbeth, som nu är i en småstad nära
London, där hon är anställd såsom massös och
gymnast på ett nursinghome, fick jag ett bref, ett
bref som jag måste delgifva er, barn. Det är ett
uttryck af barnakärlek, och passar så obegripligt
bra in här i denna bok, som just handlar om »andras
barn». Ja, ni må döma själfva.

Först må ni dock se på hennes teckning, som
står öfverst. Den föreställer en bit af norra
Europas karta, där min tös synes stå på England,
och ur sitt förkläde kastar blommor och kransar
öfver Nordsjön till Sverige, till Sundborn, där
vår flagga svajar på sin stång. Öfver det hela
skiner solen.



         Älskade Far!

<i>Stora famnen. Tack. Lyckönskning och Gratulationer
från Din Lisabetta! Det är tacksamhetsblomster jag kastar
härofvan!

Far, ack hvad jag är tacksam! Stackars de människor
som måste dö innan de funnit lösningen på lifvets gåta. Tack,
Far och Mor, för att ni lärt mig att det är Kärleken.

Har jag någonsin talat om att när jag var liten, var
jag fullt och fast öfvertygad att jag egentligen var barn till
några rysliga föräldrar (för jag trodde ej, att det skulle varit
så oerhört svårt att vara snäll om jag varit Fars och Mors
egen unge), och jag trodde att mina riktiga föräldrar kastat
ut mig i smutsen på gatan, men att ni plockat upp mig därifrån
för att rädda mig till ett lyckligare lif[1]. Och den känslan
att Far och Mor räddat mig från något rysligt var så stark,
att jag ännu känner den — och tror på den.

Ja, tack för att ni fångade in den säkert annars så
olyckliga lilla själen, som sväfvade förbi Glasbruksgatan n:o 15
den 18 febr. 91, och lät den nyfödda lilla uppnäsan snusa in
den — annars kanske lumpsamlaren litet längre ner på gatan
hade lufvat till sig den, och då vet man ej hur det gått med
»lifvets gåta»; för jag minnes mycket väl att barnen där nere
verkade som om de ej haft en aning om dess lösning då; men
kanske de fått lära litet därom från Fars taflor. I så fall
tackar jag på deras vägnar — för de voro mina vänner!

Far! Ännu en gång stora famnen från din</i>

                                         LISBETH.



Det är verkligen med tvekan, som jag, utan
att fråga brefskrifverskan tar in detta (ty då hade
ej denna, i mitt tycke, äkta pärla fått smycka denna
text).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>