Andras barn. 32 målningar med text / 15 (1913) Author: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärleken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vägen — och — så föll den nya hårda rottingen
slag på slag på slag på den fattiga, magra
pojkrumpan (den heter så på svenska; på latin heter
den Gluteus maximus).

Det fick jag för min kärleksgärning ... Tron
icke att detta är menadt såsom ett gnäll öfver
lifvets orättvisor — jag tror icke på sådana, det
ser endast så ut — nej då, aldrig har jag väl
ångrat en god ansats äfven om icke dygdepriset
genast följde i släptåg. Och fick jag orättvist
smörj denna gång, så minns jag just nu ett tillfälle
då en annan kamrat fick den örfil som jag borde
haft.

Apropos örfil, så måste jag generadt le, ty
ett annat minne från skoltiden dök nu upp.

Såsom jag i början af denna text berättar så
blef jag ständigt förföljd och pinad af de andra
pojkarna. En morgon i skolan, innan magistern
kommit, hade de särskildt retfullt och plågsamt
behandlat mig, då — plötsligt — fåret blef lejon;
ett slags bärsärkaraseri grep mig, deras feghet
och grymhet blefvo för stora, jag reste mig upp,
de små grisögonen började gnistra, jag skar
tänderna, jag knöt mina näfvar — och hela pojkhopen
greps af fruktan, metamorfosen var så oväntad,
och de gnodde, hvarenda en, hela klassen, rundt
den stora salen, kring bänkarna; och jag efter,
girig att komma åt åtminstone ett offer att släcka
min hämnd på, att få rifva i bitar ... tills ... ja,
om det var läraren som kom eller något annat
som afbröt jakten, det minns jag ej.

Efter detta var jag en annan, helt annan pojke.
Jag hade kommit underfund med att hat och
ondska väckte aktning, beundran och undergifvenhet.
Från denna stund blef jag en skräck för de
öfriga. En annan pojke, en verkligen stygg en,
sällade sig till mig, och vi kommo öfverens om
att icke tåla någon »propsning» af de andra. Man
hade fått för sig att vi voro sådana obändigt starka
krabater, att allt motstånd skulle vara fånigt, det
var bara att smila mot vår oförskämdhet och ställa
sig in.

Jag vill minnas att denna härliga tyrannperiod
blef af ganska kort varaktighet, tack vare en liten
kort och tjock pojke, som en dag, på skolgården,
bredbent stod i den väg där den väldige skulle
fram. »Unnan för kungen!» manade jag; den
lille stöddige svarade inte ett ord, vek inte en
tum, lyftade bara sin näfve och gaf mig en
bastant örfil!

Så gammal jag är, smakar det mig inte att
berätta detta, men jag gör det, emedan det kanske
kan komma en och annan af de pojkar som få
läsa detta, att litet grubbla på hvad som kan hända
den öfvermodige och hänsynslöse.

Emellertid skulle jag — så flat jag än blef —
åtminstone för ordningens skull, ge den lille
fyrkantige litet tillbaka för besväret ... då jag fick
se en af de andra klassernas lärare — antagligen
också den lille pojkens — hånleende betrakta
uppträdet! Hvad hade jag nu annat att göra än att
skamsen hålla mig i skinnet, smita undan och
blanda mig i vimlet ...

Men den örfilen var bra, den var en god
läxa, den var rättvis och på sin rätta plats.



Efter detta blef jag åter en bra kamrat,
hvarken rädd eller förtryckande, och sådan har
jag åtminstone velat vara allt framgent.

Men något utlopp skulle mina nersatta
själfkänslor ta, och det utförde jag på så sätt att jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>