Andras barn. 32 målningar med text / 19 (1913) Author: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärleken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

då är jag med, här finner jag just det lefvande
vattnet ur den källan, jag menar.

Således kärleken till alla, den intensivaste
sträfvan efter och den innerligaste önskan om
lycka, välsignelse och förädling åt alla, alla.

Känner jag så, då måste, enligt min åsikt,
konungadömet, statsreligionen och nationalitetsidén
maka åt sig, ej längre spela första fiolen i
nutidskonserten. Som jag tror mig ha tydligt och
energiskt betonat, äro dessa äfven för mig stora,
härliga värden, men de få icke stå i vägen för
nya, de få ej klafbinda själarna, ej stå såsom
hinder för den fria tanken och det ärliga
uppsåtet, ej längre missbrukas till skyddande
förklädnad åt egoismen, enfalden och lojheten.

Era föräldrar skola kanske oja sig och
utropa: jaså, ha vi den fågeln där, sitter Carl Larsson
i socialismens nya bur!

Långt därifrån! Visserligen har jag fladdrat
som en hemlös fågel hit och dit; när jag icke såg
någon utväg — eller inväg — till de gyllene
burarna, så tänkte jag att kanske denna bur, utanpå
hvilken man hängt en lapp på hvilken lästes: »den
största möjliga lycka åt det största möjliga antal
människor», skulle vara den i hvilken jag skulle
kunna trifvas; men när jag såg de ruggiga fjäderfän
som trängdes och pepo där, som blängde ilsket
och ropade rap-rap, död och hämnd, åt de grant
fjädrade högfärdsfåglarna i den andra, den
förgyllda buren, så föredrog jag att vara en vild
svala, äfven med risk att träffas af den kula som
hvem som helst hade rätt att skjuta på mig.

Må de sitta där i sina burar, de vilja det
så, de som där äro; ni unga, ni äro ännu så små,
ni kunna kila ut mellan gallren.

Låten de gamla sitta kvar, ni skola flyga
hvarandra till mötes på kärlekens vingar, ni skola
goda, glada och modiga svinga er fritt i den rena
luften, ni skola häcka bland blommor i skogen;
likt lärkan, högt i skyn, sjunga Skaparens lof,
hvar och en efter sin näbb!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>