Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Niclas Ahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sånglärare både enskilt och i allmänna skolor, föreläste i
musikens teori, öfversatte Logiers harmoni-lära, utgaf ett
arbete, innehållande förklaring öfver alla i konstspråket
förekommande utländska ord jemte biografiska skizzer öfver
alla artister, samt till och med gick omkring och stämde
tafflar och flyglar, om det gällde.
Det förefaller en som en gåta, huru en menniska, hvars
hela dag nästan var upptagen för teatrarnes repetitioner och
representationer, kunde hinna nedskrifva så mycket som han,
ty, utom den massa arbeten, som äro utgifna eller uppförda,
har han flere verk, hvilkas partiturer, ehuru fulländade,
ännu kuappast hunnit till notställaren, såsom Alfred den store
i två akter och Abon Hassan i tre, m. fl. Men den, som
sett honom vid sitt arbetsbord långt före solens uppgång
och långt efter dess nedgång, knappast gifvande sig tid att
kasta i sig några bitar fattigmans föda, den som sett eller
känner allt detta, den har de första bokstäfverna till gåtan,
och de sista lemnas oss af en för tidig graf, dit han nedgått,
utan att åt sin talrika familj, maka och nio barn, hafva
lemnat annat än ett fläckfritt och värderadt namn både som
menniska och konstnär. Trogna, liksom talangen och
arbetsförmågan, följde honom bekymren och fattigdomen hela lifvet
igenom. Man hörde det aldrig från hans mun och såg det
icke heller i hans öppna, förnöjsamma öga; men man såg det
på hans bleknande kind och man hörde det ur hans rosslande
bröst, när det böjde sig öfver arbetsbordet.
Denna lott har, som man vet, merendels varit den
skapande konstnärens, men behöfver kanske icke vara det i
dessa tider. Men för att förstå göra sig rätt respekterad
och följaktligen väl betald, fordras det en annan
uppskattning af eget värde, en suffisance, som Ahlström icke egde
och icke heller hade förmåga att förskaffa sig. Han var
ett barn i affärer, tog hvad man gaf honom och gaf sedan
från sig med samma sorglöshet som han tog. Detta
återfinner man oftast hos den sanna talangen, ty barndomens
enfald är snillets andra hälft, såsom Michelet uttrycker sig.
Men man fann något hos Ahlström, som man icke alltid
finner hos andra konstnärer, nemligen fullkomlig frihet från
all s. k. artist-fåfänga. Han trodde på konsten, men icke på
sin egen förmåga; han jublade öfver skönheten i andras
verk, men hade ej ett ord för sina egna. “Kanske, om jag
ej blefve så jägtad,“ yttrade han en gång till den som skrifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
