Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De som sågo Holmberg under de sista åren af hans
lif och icke närmare kände honom, sågo i honom blott en
kraft i förtid och genom eget förvållande bruten, och måhända
funnos äfven de som endast hade ögon för den lilla
molnfläcken på fästet, men icke för de många klara stjernor som
tindrade bakom den och som belyst så mycket. Dessa ansågo
honom såsom ett vanligt offer för ett hejdlöst, alltför gladt
umgängeslif. Men huru kunde väl han, som ur forntiden
plockat fram så många andra nordiska dygder, glömma
gästfriheten, Skandiens urgamla vidtbeprisade dygd: Huru kunde
väl i den rika samling af forntidslemningar, hvarmed han
så godt som bäddade omkring sig, såsom t. ex. stridsyxor af
flinta eller jern, brynjor, stormhattar och famnslånga
slagsvärd, huru kunde väl i denna samling saknas det väldiga
dryckeshornet, som gick laget kring vid långbordet i
kämpasalen och emottog sä många löften om bedrifter på land
och sjö?
Hos Holmberg var allt, mensklig kraft såväl som mensklig
svaghet, ett uttryck af de tidehvarf, hvilkas runor han tydt,
hvilkas seder han skildrat. Man glömmer för vida mindre
än så, att ju närmare eller gästvänligare trädet böjer sina
grenar till marken, desto lättare plundras det på blommor
och frukt, desto lättare brytes en gren, hvars lif kanske
utgör vilkoret för det hela.
Dock fanns det ett hos honom som aldrig förändrades,
och det var hans känslas ädelhet, hans hjertas renhet.
Ingens fiende, hade han vänner som få, men så bjöd han
också på en vänskap som ingen. Man vore nästan färdig
tro att hans kraft endast derför lutade till ruin, på det att
ur remnorna deraf desto bjertare skulle skjuta fram de ännu
i sista stunden lika yppigt blomstrande alstren af hans
menniskokärlek, bottenärlighet och bergfasta fostbrödrasinne.
Men vikingen behöfde ro och han fick den ro som
verlden icke störer. Öfver en manhaftigare karakter, öfver
ett redbarare bröst restes ännu aldrig bautasten, och hvem
skall föra hans runor med den äran!
22 juni 1862.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
