O bleka måne! står du der och kikar
         en sådan härlig aftonstund?
Hvarföre står du der och nickar?
         Du får ej der en enda blund.

Din arma själ! du står så blek och mager;
         på dig syns endast skinn och ben;
Se, bredvid dig, en stjerna skön och fager,
         som strålar der så klar och ren!

Nej, bort med dig du arma, bleka måne,
         fly undan bakom skogens bryn!
Du är ju nu snart sagdt en gammal fåne,
         som knappt nog kan se folk i syn’.

Hur tyst och rädd du utur molnen skådar,
         samt speglar dig i böljan blå.
din bleka hy straxt hvarje men’ska bådar,
         att hon till hvila måste gå.

När man dig ser på himlapellen,
         man blir så ruskig och så trött:
ty man ser hur lat du går upp om qvällen,
         och hur du ditt lif förnött,

Du har der tågat sedan skapardagen,
         och ändock blir du aldrig nöjd;