Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Under återtåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
några skifvor däraf utan att stiga ur sadlarne och beredde
sig, sedan hästarne sörplat i sig litet smutsigt vatten ur
en grop mellan några stenar, att draga vidare.
Ett kort uppehåll föranleddes däraf, att löjtnant
Stephens ej längre förmådde hålla sig kvar i sadeln. Hans
svaghet hade ökats under den häftiga ridten och
oaktadt den tryckande värmen skakade täta frossrysningar
hans kropp. Medan den korta rasten varade, hade han
förgäfves sökt tvinga sig att äta en bit melon, men den
söta vaniljsmaken endast äcklade honom. Plötsligt föll
han handlöst till marken, innan någon hunnit hindra det.
Nästa ögonblick var den gamle missionären vid hans
sida och på ett tecken från honom lyftade tvenne
dragoner upp den sjuke och lade honom i sista vagnen
som var inredd för sjuka och sårade. Gubben bäddade
så godt sig göra lät ned sin patient bland några
skinn-fällar och filtar och tog plats bredvid, stödjande hans
värkande hufvud. Den boer, som i van der Naths frånvaro
förde befälet öfver skaran, gaf tecken till uppbrott och
med samma rasande fart bar det på nytt i väg. Men i
stället för att draga vidare bland kullarne, styrdes hästarne
utför sluttningen ned i slooten*, på hvars botten
marschen fortsattes.
Löjtnant Kennedy höll sig i närheten af den vagn,
där hans vän fått plats. Kamratens sjukdom, som ej
gärna kunnat inträffa olägligare, oroade honom och han
öfvergaf för tillfället alla planer på flykt utan att därför
lämna hoppet om en gynnsam slump ur sikte. Då han
ej längre ägde någon, för hvilken han kunde utgjuta sina
tankar — och just nu störtade en hel mängd nya sådana
öfver honom — var han helt och hållet hänvisad åt sig
själf, men han underlät likväl ej att hela tiden noga gifva
akt på det, som tilldrog sig inom synhåll. Att han snart
skulle blifva befriad, fann han afgjordt, frågat var blott
på hvad sätt. Hans häst var för uttröttad, att han skulle
vågat anförtro sig åt dess snabbhet och dessutom
slappades de båda bevakarnes uppmärksamhet ej en sekund.
Hvarje gång han försiktigt sneglade tillbaka öfver axeln
mötte han den unge boerns dystra ögon, och när han för
* En för tillfället uttorkad flod eller bäck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
