Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Under återtåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
färdiga att lossas, efter följde de afväpnade dragonerna
på båda sidor omgifna af ett tiotal bevakare, sedan kommo
de fyra vagnarne, från hvilka kafferkuskarnes hvita
tänder glänste mellan de röda läpparne. Löjtnant Kennedy
vände sig bort för att slippa se mer, satt inte denne karl,
som rädd och darrande mött dem föregående natt och
skrattade på den främsta kärran. Tåget afslutades med
tjugu man. Det fanns intet nytt eller märkvärdigt i dessa
anordningar, endast ovissheten sväfvade öfver skaran
och höll hvarje nerv spänd. Och bredvid reste sig de gula,
sluttande bankarne och ofvanför fanns blott en remsa
hög, klarblå himmel.
Detta enahanda, som upprepades timme efter timme,
gjorde den unge löjtnanten fundersam. De gamla tankarne
hade han skakat ifrån sig som allt för nedslående, men andra
kommo oupphörligt i stället. Han var hungrig men ville
för intet pris visa det och dessutom besvärades han af det
nya, som börjat röra sig i hans inre. Kanhända det var
detta ändlösa jagande framåt utan ett kändt mål, som
börjat göra honom vek; att hans egenskap af fånge ej inverkat
nämnvärdt på hans lynne, visste han bestämdt och det
tröstade honom något. Motgångar förmådde han bära äfven
denna, fastän den största, som gärna kunnat drabba honom
i hans nuvarande ställning, fann han ej svår att godtgöra
på ett eller annat sätt, men det var något, som väckte ett
stilla vemod i hans af naturen oböjliga sinne, utan att han
fått klart för sig, hvari det bestod.
Den sjuke sof tungt oaktadt vagnens stötar mot de
litet hvarstädes kringspridda stenarne. Hans bröst höjde
och sänkte sig mödosamt och andedräkten lät stönande,
medan ett uttryck af pinsam oro dröjde kvar i hans ansikte,
där svettpärlorna utan uppehåll trängde fram och runnö
utför kinderna.
Löjtnant Kennedy betraktade honom deltagande.
Missionären mötte hans blick med ett bekymradt
ögonkast och sade sakta.
»Er vän är mycket illa däran.»
»Tror ni . . . ?» frågade löjtnanten, mer glad öfver
att samtalet åter tagits upp, så att han längre slapp
underhålla sig med sina egna trista tankar, än egentligen
bekymrad för kamratens öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
