Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gossen lydde, tog geväret, axlade patronremmen,
besteg en häst och slöt sig till sina kämpande landsmän.
Änkan och barnet stannade och sökte hålla modet uppe
genom att hata, och hon lyckades till en tid, ty hon visste det
vara sin plikt. Men den andre sonen slets i nästa batalj
sönder af en granat, som blott lämnade kvar en
oigenkännlig massa af muskler, benbitar, nervknippen och blodkärl,
ur hvilka lifssaften rann bort och bildade små mörka
pölar. Han lämnades som en oformlig, obrukbar trasa,
hvilken förlorat allt mänskligt. Han hade varit en munter,
begåfvad gosse, hvars framtid bar rika löften i sitt sköte,
han blef det andra människors grymhet förvandlade honom
till: en död, stinkande samling afskräde, som låg och
ruttnade i en enslig klyfta.
Änkan grät sig blind och svalt ihjäl i en vrå, dit hon
likt ett såradt djur krupit undan. Men dessförinnan hade
hon lärt barnet hata intill döden.
Den tredje sonen växte upp, blef stor och stark och
sedan fred slutits tog han en annan mans lif, en man, som icke
var mer skyldig till brödernas död än millioner andra.
Hans vilda hat gaf honom styrka och han slog till. Hans
lif togs i sin ordning och han skrattade med repet om
halsen, skrattade och förbannade och sade, att han gjort sin
plikt, och de som hörde honom ryste. Äfven han hade
varit en munter, begåfvad gosse med löftesrik framtid, han
blef hvad andra människors grymhet gjorde honom till:
en kallblodig mördare, som ej förstod skillnaden mellan
tillåtna och otillåtna mord.
En, som kallade sig människovän bevittnade hans
afrättning och frågade sitt oundvikliga: hvarför? De
kringstående svarade, att det var ett minne från sista kriget,
och tillade som en ursäkt: »han är inte den ende, som
gjort så, han är bara en af dem, som straffats.» Och den,
som kallade sig människovän, gick bort, bedröfvad
skakande sitt hufvud, han visste med sig, att han ingenting
förmådde göra.
— — —
En man föll.
Han var en duktig mekanikus, hon en glad
tjänsteflicka. De gifte sig som alla andra och försörjde sig som
alla andra med sina händers arbete. De fingo ett barn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
