Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
»Plvem tusan har påstått det?» föll en arbetare honom
i talet.
Då kom en man, som gjort sig känd för att våga säga
sanningen högt, till stället, och han sade brutalt:
»Detta är kriget.» Han pekade icke på soldaterna,
som marscherade förbi, utan på kvinnan och de båda barnen,
som lågo där. Och sedan tillade han: »Det är med kriget
som med elektriciteten, man använder det för olika syften,
utan att veta hvad det är och utan att betänka dess
verkningar. Och väl en gång lössläppt krossar det allt. — Nu ha
vi själfva framkallat kriget, nu få vi också finna oss i dess
följder. Hon och barnen äro inte de enda, sådant händer
alla dagar.»
Man mumlade och knotade omkring honom och den
vänlige gamle herrn sade halfhögt något om ofosterländska
tänkesätt. Men alla visste, att en hårdsmält sanning sagts,
fastän ingen var glad åt, att den uttalats just nu.
Sanningssägaren drog munnen till ett försmädligt
leende och fortsatte, innan han gick sin väg:
» Det är fullkomligt mänskligt, liksom att låta tusentals
kvinnor och barn svälta ihjäl. Men skulle landet rädda
dem från nöd och elände, kunde det ju icke föra krig längre,
och det är vida viktigare.»
I detsamma spelade militärmusiken upp ett nytt stycke
och ett dånande hurrarop, i hvilket människovännen, den
gamle välvillige herrn, arbetaren och alla åskådare instämde,
skakade rymden och fortplantade sig gatan uppför. Och
så kommo två poliskonstaplar med en bår för att bära bort
liken. Och som svar på alla de frågande ögonkasten, sade
den ene buttert:
»Det är ju en så fördömd trängsel, vet jag.»
»Hurrah, hurrah!» jublade folkmassan.
En man föll och en man föll och en till och en till . . .
i oändlighet. De stupade en och en och de stupade i stora
hopar. Somliga blefvo liggande för att aldrig mera resa sig,
andra kröpo med bultande hjärtan baksom stenar, ned i
fördjupningar, kröpo på händer och fötter, så länge
krafterna stodo bi och lågo sedan flämtande och skälfvande, medan
de kände sin styrka försvinna, sågo, sitt blod rinna bort
i sanden, märkte döden med sin svala vinge fläkta deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
