Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Fäktningen vid Koopmans kraal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
»Löjtnant Seewell, ni får underrätta kapten Stoone,
att han stormar om precis femton minuter. Säg honom,
att hela reserven rycker fram och deltager i anfallet.»
Adjutanten kastade en förstulen blick på »hela
reserven», den utgjorde hästarnes bevakningsmanskap
inberäknadt högst femtio man.
»Skall ske, herr major!» sade han och gick för att
utföra ordern.
Med en vänlig nick affärdade bataljonschefen honom
och försjönk sedan i en kort stunds belåtna funderingar.
Slumpen hade förskaffat honom en lätt uppgift, han var
nöjd. En lyckad rekognoscering, en seger, minst femtio
fångar efter en hård Strid och en rapport, som skulle
återgifva hans namn i alla tidningar. Han nickade åt sig själf,
då han tydligt såg sig iförd en öfverstes uniform, han hade
haft tur.
Men bakom en stenhög låg en annan befälhafvare, hvars
tankar tagit en sorgsen riktning. Van der Naths ansikte
var mycket blekt. Han ägde en fullt klar föreställning om
det, som försiggick i hans följeslagares bröst, han såg deras
loja modlöshet, anade deras dystra funderingar och märkte,
att slutet närmade sig. Fruktan för egen del hyste han ej,
men han frågade sig i stället, om det var rätt att längre
sätta sina vänners lif på spel, då utgången blott kunde blifva
en. Han var ej van vid att grubbla öfver svårlösta problem
och han vägde intet för eller mot; med ett hårdhändt grepp
tvingade han sig att se den obevekliga sanningen i i ögonen.
Och han såg, att hans expedition var förfelad, han skulle
aldrig råka sina kamrater mer. Ifall döden ej nådde
honom inom några sekunder, vore Kapstadens pontoner
och sedan S :t Helena hans närmaste framtidsutsikt. Ehuru
ännu ingen gjort en antydan därom anade han, att allt var
förloradt, det återstod blott att gifva sig. Han tänkte
ett ögonblick på sin son, lille Isak, som skötte farmen
under hans frånvaro, och log vemodigt därvid, de skulle
troligen icke träffas mer i lifvet.
»Herren gaf och herren tog, välsignadt vare herrens
namn», mumlade han. Den ärligt varma religiositet, som
utmärkte honom och flertalet af hans landsmän, hade hjälpt
honom att finna den enda tröst, som gafs i motgången.
Abraham van der Nath var en handlingens man, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
