Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kommendanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I4i
utkanterna, och de stirrande ögonen sköto då och då en
skarp blixt. Sedan var han borta igen.
När fångtransporten drog norrut var han där och
synade allt.
»Steen», ljöd hans genomträngande stämma, »ifall
någon vägrar . . . skjut ned honom!» — Och med ett kort,
klanglöst skratt, som liknade skramlet af torra benkotor,
tillade han: »Engelsmännen ha lärt oss, hur krig skall
föras.» — Blixten slocknade i hans ögon, det trötta,
frånvarande uttrycket lade sig öfver dem, men så ryckte han upp
sig ur det, som ständigt plågade honom och aldrig lämnade
hans hetsade sinnen någon ro. »Att Botha hindrade sitt
folk skjuta på de flyende från Spion kop, förlåter jag aldrig.
Han skänkte lifvet åt några tusen engelsmän, och hur
tackade de oss därför! Döda män och brända gårdar. . .
brända gårdar ...» Han kastade om sin häst och jagade
därifrån, oupphörligt mumlade sitt: »döda män och brända
gårdar . . . brända gårdar ...»
Fångtransporten drog norrut i ett moln af damm och
männen sutto tysta och nedböjda på vagnarne,
kommendantens järnhårda drag, hvilka ej tycktes i stånd att afspegla
annat än en bottenlös smärta, hade skrämt dem. Men
de Vlies hade redan glömt, att de funnos till, de utgjorde ett
hinder, de föstes bort så fort som möjligt och voro ej med
längre.
Kommendanten red vidare, mottog rapporter, gaf
befallningar, som inga andra än hans närmaste förmådde
tyda, och meddelade sin feberaktiga verksamhetslust åt
alla. Och alltjämt stirrade de feberglödande ögonen stelt
på den obefintliga punkten långt i fjärran för att stundom
låta en bländande klar blixt bryta genom dimmorna, som
alltid på nytt lägrade sig öfver dem. Det var, som om två
vidt skilda naturer tagit säte i samma bröst, den
frånvarande drömmaren och den känslolösa järnmänniskan.
Under tiden förbrände en aldrig slocknande eld långsamt
men säkert hans inre.
En kaffer trängde sig fram mellan hästarne och lade
med en gammal trotjänares förtrolighet handen på sin
herres knä.
»Baas, frukost», sade han vänligt.
»Tack Bambo, jag har inte tid nu.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
