Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
den ene till den andre och mötte blott kalla, vredgade
blickar. Det började gå rundt i den gamles hufvud och
då han kände benen svikta under sig, vacklade han fram till
Zimmer för att stödja sig mot honom. Men tysken
skuttade ovigt åt sidan och mumlade något om sina plikter
mot das neue Vaterland. Muller begrep fortfarande lika
litet, men vännernas tystnad skrämde honom. Han
vaggade som ett rö för vinden och stirrade med sina oskyldiga
barnaögon på den bistra flocken.
»Hvad är det vänner, hvad är det?»
Samma högtidliga tystnad och samma vresiga
axelryckningar mötte hans ord. Motgångarne hade gjort
männen hårda, de funno själfva ingen barmhärtighet hos sina
fiender och ämnade heller icke visa någon mot dem, de
betraktade som sådana.
Muller upprepade kvi iande sin fråga.
»Börja Simeon!» sade Erasmus Flick för att få ett
slut på det pinsamma uppträdet, och den äldste af hans
tre hemmavarande söner steg upp på stenkumlet.
Alla blottade sina hufvuden, Simeon Flick var
studerande vid prästseminariet, och de visste, hvad som skulle
följa.
Hållande en bibel i ena handen stod gossen högt öfver
de mogne männen och såg ned på dem. Han var en af de
yngste i skaran, men den omständigheten, att han i en
framtid skulle blifva präst, omgaf hans magra, spinkiga gestalt
med en vördnad, som böjde de gamles hufvuden inför honom.
Han slog med sin flata högra hand på boken, så att bladen
fladdrade, och började tala.
»Herren har vändt sitt anlete ifrån oss, hans vrede
hvilar tung på landet och filistéers och amalekiters skaror
ströfva öfver alla våra ängder. Men lika visst som Herren
slår, lika visst kan han ock upprätta och göra det, som blifvit
böjdt krokigt, rakt på nytt.» Gossen växte inför de
församlades ögon och hans fula, fräkniga ansikte glödde. Han
talade sig varm, orden forsade öfver hans läppar, gamla
testamentets kärfva bibelspråk haglade, de gråtande och
jämrande profeternas klagovisor susade genom luften, men
ej ett enda ord om nåd och försoning blandades in i denna
vildmarkspredikan, som slungades ut i nattmörkret, och
hvars återljud ett klagande eko bar bort öfver slätten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
