Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°4
=sig själf mer. Då slog gamle Jan honom i knävecken med
sitt gevär, drog ned honom och skrek i hans öra.
»Lugn, Abraham, lugn!»
Han hade slutit ögonen när han drogs ned, men öppnade
<lem strax. En kort stund förgick, innan han lyckades samla
sina tankar tillräckligt för att fatta, hvar han befann sig.
Hans pulsar dunkade ännu feberhett, hjärnan tycktes
dansa rundt, rundt, och svetten flöt utför hans rygg.
Jan van Gracht såg, att han ville säga något och lutade
-sitt ena öra tätt intill hans mun.
»Har jag varit galen?» frågade van der Nath allvarligt
»Åh nej», svarade Jan torrt, »sådant där händer Jitet
hvar, jag har sett det förut •— hos andra. Se så, skjut,
Abraham! Det enda som hjälper är att hafva full
sysselsättning. Ser du karlen, som ligger på knä därborta? Ja,
just han. Jag har bommat två gånger å rad på honom,
försök din lycka, får jag se!»
Van der Nath hade ej uppfattat mer än några ai
gubbens ord, men han insåg, att oupphörlig verksamhet jrar ett
villkor för att behålla sinnets jämnvikt under detta
heivetes-•larm, som skrålade den ena dödssången efter den andra i hans
öron. Han öfvervann stundens svaghet och började bränna
af sitt gevär lugnt och metodiskt, som om det gällt en
målskjutning, envist koncentrerande de upproriska tankarne
på det enda, som för en god soldat äger något värde: på att
skada och döda.
»Anfäkta», utbrast gamle Jan bredvid honom, »träffade
du inte karlen ändå! Jag trodde han var skottfri.»
Med ett bedöfvande dån sprang en granat framför
dem, skärfvorna hvirflade omkring och ett jämmerrop
bakom förkunnade, att någon blifvit träffad. De vände
båda på sina hufvuden och sågo missionären ligga utsträckt
på marken, medan blodet ymnigt rann ur ett sår från midjan
till axeln. Hela högra sidan, genom hvilken stumparne af
två brutna refben stucko ut, var uppsliten. Gubben syntes
vara mer döfvad än känna någon egentlig smärta, och trots
•det ohyggliga såret bemödade han sig endast att nå sin kära
bibel, som fallit ett stycke från honom. Rörd af hans
hjälplöshet, den ängsligt bedjande blicken och de magra händernas
-.matta famlande ämnade van der Nath krypa ned till honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
