Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FJERDE AFDELNINGEN - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handlande, i spetsen för sina svenska och finska
gossar, och huru han af dem förgudades, under det han
förde dem till ett odödligt mål.
Morgonen samma dag slaget vid Alavo stod, och
då hjelten genomgick lederna för att mönstra sin
tappra här och skämtande språka med en och annan
af de ärriga veteranerne, märkte han, huru en nyss
anvärfd rekryt med slukande blickar förföljde honom,
liksom hade han på sin tunga haft något, som han
väl ville men ej vågade säga ut. Generalen gick till
honom, slog honom vänligt på axeln och sade leende:
har du något att meddela mig, gosse, så stå ej
förlägen. »Tusen gånger tack, min general,» utropade
den glädjedruckne ynglingen, sprang fram, omfattade
Adlercreutz’ svärd och kysste det. »Se så, nu har
jag rört vid detta förtrollade vapen, och nu kunna ej
kulorna göra mig något ondt, så säger man här i
lägret.»
Härföraren, rörd åt en öfvertro, som tydligt lät
honom erfara, huru högt han var älskad och beundrad
af de sina, kunde dock ej, vid tanken på sina
menskliga brister, lida en hyllning, som gränsade till
afguderi. Det var med Adlercreutz som Gustaf II Adolf
i Nürnberg; han ville älskas — men icke dyrkas.
Förlägen, halft misslynt, men med sänkta blickar, sade
han nu åt de kringstående: »Käre vänner, gören mig
icke uppblåst med er tillgifvenhet, att jag fullt måtte
vara i stånd att föra ett så tappert och aktadt folk
på det halsbrytande fält, som är helgadt åt äran.
Det gör visserligen godt och är tröstande att se sig
omfattad af hederliga mäns vänskap och förtroende;
men för att motsvara en så stor medgång, måste
menniskan ihågkomma, hur liten och svag hon är
utan Guds beskydd, ty Han allena är det, som ger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
