Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- SJETTE AFDELNINGEN
- I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anförtrodda: E. K. H. torde täckas tillika utse någon
som emottager dem.» [1]
[1] I sammanhang med denna underdåniga
afskedsansökan, förtjenar att ställas följande episod ur baron Ehrenheims
skriftliga berättelse om förloppet d. 13 Mars:
Kansli-Presidenten, som jemväl blifvit anbefalld att resa
med konungen, men på begäran fått tillåtelse att fara förut
till Nyköping, for upp till slottet mot kl. 10, för att inhemta
ytterligare ordres af konungen innan afresan. När han kom
till yttre borggården, motade vakten hans vagn, och
vakthafvande officern sade sig hafva ordres att ej tillåta någon fara
upp till slottet. Utan att begära förklaring häröfver, återvände
kansli-presidenten hem och fick kort derefter besök af en
person, som gaf tillkänna, huru det berättades att konungen skulle
vara arresterad. Ungefär en timma derefter blef han kallad
till hertigen genom tvenne adjutanter, Ekstedt, tjenstgörande
hos hertigen, och Ulfsparre, hos hans excellens Klingsporr, i
hvilkens vagn han tillika med Ulfsparre for: den andra adjutanten
gick till fots efter jemte en civil klädd, vid namn Claeson,
för detta Cederström, som säkert på egen begäran fått
tillåtelse att officiera vid detta tillfälle. Således hade denna
upphemtning ett utseende af militärisk bevakning, som man
sedan sökte urskulda dermed, att kansli-presidenten skulle, på
kallelse, hafva nekat inställa sig; hvilket var en uppenbar
osanning. — — — Baron Lagerbjelke, icke nöjd med att hafva
kommit till utöfning af hof-kanslers-embetet, ville tillika
nödvändigt intränga sig i utrikes affärerna, i hvilket ändamål han
sökte hos hertigen väcka misstroende mot kansli-presidenten i
anseende till dess förmenta tillgifvenhet för England, samt gjorde
honom dessutom, biträdd härutinnan af fältmarskalken
Klingsporr, all möjlig förtret, ehuru han hade endast baron
Ehrenheim att tacka för sin uppkomst. Utan att nämna ett ord
till kansli-presidenten, tog han jemte Klingsporr, genast
revolutionsdagen, befattning med kabinetts-göromålen, och uppsatte
på hertigens vägnar ett bref till Napoleon, som begge
sorgfälligt undangömde för Ehrenheim. Detta skedde på
eftermiddagen och samma afton hertigen förbehöll sig, att
kanslipresidenten måtte fortfara med förvaltningen af utrikes ärenderna.
När hertigen följande förmiddag förnyade samma begäran,
förklarade Ehrenheim sig beredvillig dertill med förbehåll, att
hertigen täcktes härutinnan lemna honom sitt förtroende
odeladt. Detta försäkrade hertigen och räckte honom härpå sin
hand. Ehrenheim begärde då att få del af det bref, som
blifvit uppsatt till Franska Kejsaren. Dertill samtyckte
hertigen genast, och sade att detta kunde erhållas af hans excell.
Klingsporr, som, på begäran i hertigens namn, framgaf det till
kansli-presidenten, ehuru med synbar ovilja. Lagerbjelke fortfor
äfven denna dag att arbeta i kabinettet, utan att inlåta sig
deröfver i någon förklaring med kansli-presidenten. Då denne
på eftermiddagen besvärade sig öfver detta, såsom icke
öfverensstämmande med den försäkran hertigen gifvit honom på
förmiddagen, att få dess förtroende odeladt, tillstod hertigen, att
hvad baron Lagerbjelke sålunda gjorde, skedde med hans tillstånd;
gifvande derjemte tillkänna, att han för politiska skäl vore
nödsakad entlediga Ehrenbeim från utrikes affärerna; att han
ärnade bibehålla honom i konseljen och till den ändan hade
utnämnt honom till president i kammarrätten; och att ambassadören
Stedingk var ämnad till hans efterträdare. Ehrenheim
förklarade sig ganska nöjd att skiljas vid utrikes ärenderna, då han nu
fått veta, det deras besörjande kommer att uppdragas åt en
person af vida mera erfarenhet och skicklighet än han eger,
o. s. v. Men denna förändring kunde icke gå i
verkställighet, emedan ambassadören nekade bestämdt att emottaga
kansli-presidents-embetet under hvad vilkor som helst; icke
heller voro upphofsmännerne till regements-förändringen nöjde
med honom, emedan han sökt upptäcka deras anläggning.
Då nu ingen annan tjenlig person var att tillgå för utrikes
affärerna, vände man sig åter i denna belägenhet om
Onsdagen till baron Ehrenheim med enständig begäran, att han åter
måtte åtaga sig deras förvaltning; hvilket isynnerhet yttrades
af general Adlercreutz, som förlorat all aktning för baron
Lagerbjelke. Ehrenheim, som, i ovisshet om den antågande Vestra
arméens tänkesätt, varit i beråd att sjelfvilligt gå ur
konseljen, begärde betänketid till följande dag. När han då på
förmiddagen kom till hertigen, blef han efter vanligheten
ganska nådigt emottagen; och hertigen sade sig hoppas, att han
skulle vilja efterkomma dess önskan och återtaga
kansli-presidentsembetet. Ehrenheim anhöll, att de personer, som voro i
rummet utanföre, måtte inkallas, och han få afgifva sitt
yttrande i deras närvaro. Detta bifölls, och begge
stats-sekreterarne samt general Adlercreutz inkommo. Fältmarskalken
Klingsporr hade hastigt bortgått vid baron Ehrenheims ankomst.
Denne började med att omständligen upprepa Lagerbjelkes
uppförande mot sig, samt sin afhemtning upp till slottet
revolutionsdagen, liksom under militärisk bevakning: efter denna
lidna skymf, som var allmänt känd i staden, hvarken kunde
eller borde han hålla några konferenser med främmande
ministrarne m. m., utan begärde derföre rent af sitt afsked,
och det utan någon pension. Hertigen sökte på allt sätt
blidka och tillfredsställa honom, lofvande all den upprättelse
han kunde begära: då han var missnöjd med Lagerbjelke,
skulle denne utgå ur konseljen och Zibet komma dit i
stället. Detta afslog Ehrenheim genast, emedan det skulle hafva
ådagalagt alltför mycket vacklande i styrelsens beslut.
General Adlercreutz sade sig förr ej hört denna kansli-presidentens
upphemtning till slottet och begärde få veta namnet på
adjutanterne. Vid det Ekstedt nämndes, sade hertigen sig ej begripa,
huru han kunnat vara med, som samma dag var alltjemt
vid hertigens person; för öfrigt förebar hertigen samma
okunnighet om denna anstalt: han omfamnade och kysste
Ehrenheim, och bad honom på det enständigaste glömma hvad som
händt, hvartill Ehrenheim så till vida samtyckte, att han
lofvade återtaga förvaltningen af kansli-presidents-embetet tills
vidare, likväl med det förbehåll, att tvenne personer måtte
utses, med hvilka han finge gemensamt öfverlägga om
affärerna, m. m. Under detta samtal hade Ehrenheim anhållit,
att som hans excellens Klingsporr nu ej var närvarande,
jemväl få ett samtal med honom inför hertigen, för att begära
upplysning om sin upphemtning på slottet. Detta bifölls, och
förmiddagen följande dag utsattes dertill. Klingsporr,
uppkommen till följe af kallelse och tillfrågad af Ehrenheim, svor och
förbannade sig på, att han hvarken gifvit någon befallning
derom eller ens visste deraf; och dervid fick det bero.
Dagen efter, eller Lördagen, inställde sig hemma hos Ehrenheim
på morgonstunden begge adjutanterna Ulfsparre och Ekstedt,
och androgo, att som de fått höra, det han vore missnöjd med
kallelsen till hertigen sistlidne måndag, kommo de att begära
ursäkt för hvad som händt, emedan deras afsigt ingalunda
varit att göra något, som kunde misshaga honom. Sålunda
erhöll kansli-presidenten all den upprättelse, han skäligen kunde
fordra. Likväl är ingen tvifvel, att ju Klingsporr, lika så
elak till karakteren, som smidig hofman, tillställt denna slags
militäriska bevakning, i samråd med baron Lagerbjelke och
några andra hetsige, bland hvilka isynnerhet utmärkte sig kongl.
sekreteraren Järta, en af dem som på Norrköpings riksdag
afsade sig Adelskapet. Enligt dessas plan, skulle
revolutionsdagen fyra af de högre embetsmännerne arresteras, nemligen:
Ugglas, Ehrenheim, Edelcreutz och Melin. Men detta
hindrades af general Adlercreutz. Denne sade rent ut åt Ehrenheim,
för hvilken han fattat vänskap: »det han hade all möda att
afhålla förföljelser, och att här vore många, som under sken
af rikets räddning ville utöfva enskild hämd.»
(Originaluppsatsen finnes bland Adlersparres efterlemnade Historiska
dokumenter).
Adlersparre hade aldrig någon anledning att på detta eller
något annat sätt beklaga sig öfver sina vapenbröder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 01:04:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/aca1809rev/2/0132.html
