Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SJUNDE AFDELNINGEN - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man kan om Adlersparre och Adlercreutz med
lika rätt säga: att de i alla tider skola i våra
häfder stå såsom lysande föredömen af Svensk
sjelfständighet och oegennytta, af Svenskt mod. Sant är, de
äro oss ännu för nära, att kunna bedömas. Liksom
Herkulesstoden genom sina imponerande proportioner
tycks varna betraktaren att komma sig in på lifvet,
fordrar den historiska personligheten att granskas på
ett visst behörigt afstånd, hvarifrån dagrarna och
skuggorna trognast sammansmälta och gifva karakter åt
bilden. Det ges dessutom ett slags minne, som först
måste blekna bort och återkallas, innan det visar sig
i sin rätta klarhet. Döden är upphöjda naturers
förklaring. Ciceros tunga var mindre vältalig i
tribunen, än då den satt uppspikad på Rostra.
Adlersparre och Adlercreutz behöfde båda dö — för att
få rättvisa.
Historien om dessa Svenskar och deras
vapenbröder är slutad. Verket efter dem må tala sjelft,
det må betraktas som halfgjordt och bristfälligt; den
öfvertygelsen står dock hos oss fast: att så länge
Sverige kan räkna på män, sådane som 1809 års hjeltar,
upphör det visserligen ej att vara afundsjukans och
otacksamhetens land, men frukta behöfver det ej att
någonsin blifva ett hem åt tyranner och slafvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
