Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
främmande; vi finna det påkostande, lika hemskt
att utsäga detta sista farväl, som då vi, ännu
barn, fällde varma tårar hvarje gång den kortaste
skilsmessa tvungo oss till ett afskedstagande. Lugn
har den sednare Jefnad varit, som jag tillbragt
ibland er, J vänner och landsmän; så är nu äfven
min afton. Den döendes välsignelse hvile öfver
edra dagar! — Se så, mina barn, lemnen mig nu,
jag är van att vara allena med min Gud, och
fruktar derföre ej att stå ensam, då hans röst kallar
mig till sig ifrån detta jordiska hem. Farväl!
Farväl!”
Ogerna lydde de närvarande tillsägelsen; men
Måns Rambo och den vördade pastorn i
församlingen vinkade åt dem att uppfylla den döendes
sista vilja. De skingrade sig omsider småningom,
efter att först hafva kysst den gamles hand, hvilket
denne tillät utan att göra det minsta motstånd eller
gifva något tecken till lif. Så snart alla voro
gångna med undantag af Måns, upplyftade Sven
sig från marken och fattade häftigt hans hand.
”Fort härifrån!” utropade han med en styrka,
oförväntad hos en man i sista ögonblicket. ”För mig
hem, innan jag förlorar förmågan att tala. En
hemlighet bor i detta bröst, och dör med mig, om
du ej skyndar att föra den gamle till sin boning i
skogen.” Måns blickade förundrad på den så
ta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
