Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nitiske tjenare, gula febern, Leontines båda
föräldrar. Att beskrifva den sorg, hvarmed detta
oförväntade slag uppfyllde hennes bröst, står ej i min
förmåga; hvarken ord eller penna kunna måla det
djup, den högtidlighet, som sorgen antog hos den
fader- och moderlösa Quarteroon-flickan. Vare det
nog för oss att veta, det Leontine, på fjorton
månader, efter de aflidnas bortgång, icke ett
ögonblick skilde sig från deras enkla grafvård midt i
tallskogen, icke ens såg ett enda främmande
ansigte. Efter många enträgna och ofta förnyade
bjudningar, öfvertalades hon dock slutligen att
göra ett besök hos ett äldre aktningsvärdt fruntimmer,
en afläågsen slägtinge till hennes far, och boende
i New-Orleans. Leontine begaf sig dit med
föresats att der qgvarstanna blott några få veckor.
Ödet hade emellertid förordnat en längre tid för
hennes vistelse i New-Orleans — och det är nu,
som den egentliga delen af min berättelse börjar.
En af de första personer, som gjorde
Leontines bekantskap hos hennes släögting, var en ung
man, som, fastän ännu i sina bästa år, påstods i
hög grad vara mjältsjuk. Han hörde till en af
Statens förnämsta familjer, och var den enda
öfverlefvande sonen, på hvilken slägtens fortgång
berodde. Hans mor hade ofta försökt öfvertala
honom till giftermål, men Eduard syntes ej vilja
lyss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
