Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänderna, då enkan tvingas af en blind
religionskänsla, att bestiga det bål, som blifvit upprest af
en fanatisk folkhop, för att uppbränna den döde
makens ben och se henne äfven förtäras af samma
lågor.
”Jag mår nu bättre,” svarade hon, på
Eduards oroliga fråga om hennes tillstånd. — ”Det
fordrades väl någon tid att vänja mig vid min nya
belägenhet och uppoffra allt, som varit mig kärt
här på jorden; men striden är öfverstånden, jag
klagar ej mera öfver mitt hårda och orättvisa öde.”
”Hvad menar du, älskade flicka?” sade
Eduard i en ton, hvarpå tydligt hördes, att han var
alldeles okunnig om hvad som tilldragit sig.
”Eduard! obekant med landets lagar,” svarade
hon med en bestämd och uttrycklig röst, ”och med
våra landsmäns fördomar, gaf jag fritt lopp åt en
känsla, som utgjorde min enda jordiska sällhet, den
att älska dig. Jag anade icke, att någon
mensklig makt fanns till, som kunde upplösa eller
sönderslita det band, som tycktes vara gjordt för
våra hjertan. Men en sådan makt finnes och
kräf
ver nu sin rätt .... Eduard, vi kunna ej tillhöra
hvarandra, en bottenlös afgrund åtskiljer oss. För
oss är kärleken ett brott, vet att jag är en
Quarteroon.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
