Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg ryckte förfärad flaskan ur hennes hand:
”Store Gud! Emilia, hvad tänker du?”
”Hejda mig ej, jag uppfyller blott mitt kall!”
svarade hon. ”På jorden voro vi förenade medelst
bandet af en helig ed; det står derföre ej i
mensklig makt att åtskilja oss. Om våra fiender likväl
fordra detta, så må det ske med våra lik — men
icke förr. Ett hårdt och orättvist öde har bestämt
dig till döden, det är ju då naturligt, att samma
öde äfven träffar mig. — Nej, sök inte att
afvända mig från att följa dig i grafven, dina ord
bortdunsta då i vädret. Georg, mitt beslut är
fattadt,” slutade hon med en högtidlig stämma, ”gif
hit flaskan! Så, nu kan jag le åt jordens
bekymmer!” Och med ett vildt och högljudt skratt
förde hon flaskan till läpparne och nedsväljde
hälften af drycken, hastigare än tanken det fattar.
Georg gjorde då icke något motstånd. Med
hufvudet nedsänkt och armamrne i kors öfver
bröstet, stod han några ögonblick orörlig, liksom i
öfverläggning om hvad han nu hade att göra.
Emilia uppväckte dock honom snart ur denna
villrådighet. ”Döds-klockan ljuder,” utropade hon.
”Snart är stunden förliden, och skarprättaren
kläder sig redan i högtidsdrägt. Hör stojet af den
tillströmmande nyfikna folkmängden! Rätt,
karl, det repet passar bra för hans hals sätt
det lägre, säger jag, annars halkar det af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
