Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lördag få vi lady Rebecca om bord, och olycklig
den, som då ej har slutat sitt arbete!”
Under dessa beredelser för Pocahontas
emottagande på ett till kolonien afseglande skepp,
inträffade en händelse, som tillintetgjorde alla planer
och spridde sorg öfver hvarje ansigte. Den
älskvärda och af alla omtyckta Indianskan hade,
alltsedan Smiths afresa varit försänkt i ett slags
dysterhet, som, fastän den i början ej hölls för
serdeles betydlig, småningom antog formen af en
verklig och djup melankoli. Hennes fordna
glädtighet var allt mer och mer sällsynt, och uteblef
slutligen helt och hållet. Det klara och brinnande
mörka ögat liknade aftonstjernan, sedd igenom ett
töcken, dess lågor slocknade, liksom lampan emot
morgonen. Lättheten i rörelsen och gången, som
utgjort allas beundran, öfvergick i tröghet och
liknöjdhet att komma från stället. Men mildheten,
denna en qvinnas skönaste prydnad, öfvergaf
henne icke, och om Pocahontas ej mer i det yttre
igenkändes, var hon dock alltid densamma för
den, som kunde läsa i hennes själ. Att en
sjukdom tärde henne, utvisade den utmagrade och
försvagade kroppen; men hvari denna sjukdom
bestod, kände hvarken vänner eller läkare. ”J
kunnen intet göra för mig,” sade hon, då någon
deltagande person ömmade för hennes olycka, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
