Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. kap. Bakelse-Jeana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
Hon vandrade dit, gaf henne biljetlen; men i
öfvertygelse, alt gref Kobert hade sina skäl att vilja bedraga
och förleda mamsell Marié Susanne, bad hon henne
alldeles icke rätta sig efter brefvets innehåll, såsom
läsaren redan känner.
Bakelse-Jeana gick. Men hon dröjde i grannskapet,
tills hon med stor glädje såg vagnen fara bort, och de
begge fruntimren i den.
»Nu är den elake narrad. Det har jag gjort!»
ut-brasl hon.
Hon kände en stor fröjd i sitt hjerta, och gick
tillbaka till Solkiubbcn, der hon ånyo träffade sin
dotterson.
»Bastian!» sade hon, »vet du hvad som har skett?
Lilla hofsilfret har rest! Hon far nu till sin förnäma
matmoder på Ekolsund; och jag tänker det var just
det rätta; ty dit ville visst herr Robert, grefven, att
hon icke skulle komma så snart.»
Hvarför tror mormor, all han icke ville det?
»Jaja, nog om det. Jag känner en viss person, åt
hvilken jag ofta går ärenden; och jag vet sjelf något
om den saken.»
Men vet mormor, sade Bastian, och såg bekymrad
ut: den här gången har mormor blifvit litet narrad
af sig sjelf.
»Huru så ?»
Jo, jag har nyss träffat en bekanl: mormor Jeana
känner honom också litet, tror jag. Del är den gamle
token Anders, som aldrig kunnat blifva sin egen, utan
gålt kypare tills han blifvit femtio år.
»Anders Snakenborg?»
Ja, just han, gråbåringen, garconen.
»Nå, hvad har han sagt dig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
